Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Gerechini - Johannes Haquini - Johannes Hildebrandi - Johannes Magni - Johannes Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dränktes, insydd i en säck med en sten
bunden om halsen. — Litt.: G.
Djurklou, ”Jöns Gerekesson ärkebiskop i
Uppsala, 1408—1421” (Hist. tidskr.
1894).
H. N.
Johannes Haquini (Jöns
Håkansson), ärkebiskop, † 9 febr. 1432. — J.
var svensk av lågfrälse ätt; han förde
någon gång ett vapen med tre sparrar.
Efter att ha varit skolmästare i
Söderköping och kanik i Linköping
inträdde han 1411 i Vadstena kloster.
Som dess ombud företog han
1418—20 en resa till kurian i Florens. Då
ärkebiskopsstolen efter Johannes
Gerechinis avsättning 1421 blev ledig,
framlade domkapitlet för konung
Erik (av Pommern) tre namnförslag,
varefter konungen bland dessa valde
J., som varit hans biktfader. Den
formella utnämningen skedde genom
påvlig provision 22 mars 1422. J. skall ha
varit en from och anspråkslös man
med sunt omdöme och ett icke ringa
inflytande hos konungen. Den sv.
kyrkan hade under hans ledning en
ovanligt lugn period. Han har ansetts vara
alltför tillmötesgående mot
konungens maktanspråk men visste dock att
skarpt hävda kyrkans skattefrihet.
Under hans tid arbetades ivrigt på
domkyrkobygget i Uppsala, och på
ärkebiskopsgården uppförde J. ett
stenhus, som förstördes under
befrielsekriget 1522. Han dog mycket
hastigt under en visitationsresa och
begrovs i Uppsala domkyrkas högkor.
H. N.
Johannes Hildebrandi
(Hillebrandi), birgittinmunk, † 26 april 1454
i Vadstena. Föräldrar: borgaren i
Söderköping Hildebrand Cruse och hans
hustru Elisabeth. — J. tillhörde
troligen en släkt från Estland och
nämnes 1403 i Linköpings stift, då han
innehade kejserlig notarievärdighet;
han torde ha studerat i Prag och
Leipzig. År 1406 var han kanik i
Linköping och 1413 ombud för Vadstena
kloster. J. var lärd, språkkunnig
och juridiskt skolad. År 1414 reste
han över Lybeck och Brügge till Paris
för studier, var i sistn. stad
prokurator för Linköpingskollegiets hus och
inköpte bl. a. handskrifter för
Vadstena klosters räkning. Återkommen
invigdes han till munk i Vadstena
1415. År 1416 utsändes han av
klostret som ombud till konciliet i Konstanz
och besökte även då Paris. Han
återkom till Vadstena i aug. 1417 samt
utskickades än en gång till Konstanz
och tillika till kurian i Rom 1418;
1420 återkom han till Vadstena.
Säkerligen är det från en av sina
utlandsresor, som J. dit importerat
ett antal glasögon, vilka han omtalar
i ett brev till Linköpingsbiskopen —
första gången glasögon nämnas i
Sverige. — Litt.: F. Ask, ”Zur ältesten
Geschichte der Brille in Schweden”
(Acta ophtalmologica, 10, 1932); I.
Schnell, ”Notiser om glasögonens
historia i Sverige” (Fataburen 1934).
B. H—d.
Johannes Magni (Jöns Månsson),
biskop, f. i Bjälbo skn, Östergötl. län;
födelse- och dödsdata äro okända. —
J. studerade i Bologna och i Rom, där
han blev teol. dr. Under sin vistelse i
Rom var han domkapitlets
prokurator 1512—15. År 1513 valdes J. till
domprost efter Hans Brask, som
utnämnts till biskop. Han miste
emellertid kort därpå sin nya befattning
till Gustav Trolle, som dock mot
etthundra floriner återlämnade den,
sedan han blivit ärkebiskop 1514. I
aug. 1529 — kort efter
västgötaupprorets kuvande — valdes J. till biskop
i Linköping. Gustav Vasa begagnade
tillfället att följ. år avpressa J.
ytterligare en beskärning av
biskopsinkomsterna till kronans förmån. J. var
katolsk reformist. Han stödde Gustav
Vasas regim och accepterade den mer
blygsamma politiska och ekonomiska
ställning, som linköpingsbiskopen nu
fick intaga jämfört med biskop Brask
och hans föregångare. J. sökte dock
motverka reformationens fortgång.
På Uppsala kyrkomöte 1539
förfäktade J. jämte biskop Sven Jacobi i
Skara den katolska reformismens
ståndpunkt. J. och hans
meningsfränder anslöto sig dock till det beslut, som
bekräftade Laurentius Petris
moderata kultordning och Gustav Vasas
kyrkostyrelse, men de reserverade sig
till förmån för katolska kyrkans
auktoritet. För att stärka sin ställning
hos konungen, som nu kom i konflikt
med Olaus Petri och Laurentius
Andreæ, underskrevo J. och Sven
Jacobi efter någon tid beslutet utan
förbehåll. J. hoppades nu på stabilisering
av det kyrkliga läget, men
reformationen gick snart vidare. Den vikande
sv. katolicismen hade en härd i J:s
stift under hela hans episkopat. När
J. 1543 mer eller mindre frivilligt
nedlade sitt ämbete, måste också hans
båda katolska kaniker, Thore och
Andreas, dra sig tillbaka. J:s senare
öden äro okända.
O. H.
Johannes Magnus, före 1530-talet
Magni, ärkebiskop, historiker, f. 19
mars 1488 i Linköping, † 22 mars 1544
i Rom. Föräldrar: borgaren i
Linköping Måns Petersson och hans hustru
Kristina. — J., som genomgått
katedralskolan i Skara, blev 1506 kanik i
Linköping och Skara. Han studerade
thomistisk teologi hos den berömde
Adrian Floris (sedermera påven
Hadrianus VI) vid univ. i Louvain
(Löwen), där han också inhämtade
humanistisk bildning i Erasmus’ anda, blev
magister i Köln 1517 och kom därefter
till Rom som Sten Sture d. y:s ombud
vid kurian. År 1520 promoverades han
till teol. magister vid univ. i Perugia.
Även efter Sten Stures död och
Stockholms blodbad visade han sig som de
sv. intressenas trogne talesman i Rom.
År 1523 sändes han av Hadrianus VI
som påvlig nuntie till Sverige för att
undertrycka kätteriet, anlände
samtidigt med konungavalet i Strängnäs
och mottogs med all tänkbar ståt. En
tid framåt stod han på mycket god
fot med Gustav Vasa. Då J. gjorde
ansatser att ta itu med kätteriet,
avväpnade man honom genom att
erbjuda honom ärkebiskopsstolen, som
han mottog med förbehåll av påvens
bifall. Clemens VII, som nu efterträtt
Hadrianus VI, vägrade emellertid att
giva honom palliet men uppdrog 6 maj
1524 åt honom att förvalta stiftet,
till dess Trolles sak blivit avdömd.
Då Gustav Vasa bröt med påven,
visade det sig snart, att J. icke var
vuxen sin ömtåliga ställning. Han var
en mycket lärd man, hans
fosterlandskänsla var höjd över allt tvivel,
men han var för svag för att i denna
omstörtningstid kunna hålla en rak
kurs. Hans alltför livliga
uppskattning av sin egen förmåga hade
förlett honom att mottaga den åtrådda
ärkebiskopsstolen i tron att han på
reformistisk väg skulle kunna
återknyta bandet mellan Sverige och Rom.
Då svårigheterna tornade upp sig, var
han stundom lätt att locka till
eftergifter, stundom förföll han till
överdrivna demonstrationer av katolsk
pompa. Då Hans Brask 1524
uppfordrade honom att införa inkvisitionen,
vek han undan genom att svara, att
inga lutherska kättare väckt anstöt
i hans trakter. Allmänt bekant är å
andra sidan episoden vid Eriksmässan
i Uppsala 1526, då J. hälsade
konungen med orden: ”Vår nåd dricker Eders
nåd ett gott år till. Det är så vår nåds
vilja.” Den målmedvetne och
hänsynslöse konungen utnyttjade hans
svagheter. För att avvända alla
misstankar om lutherdom uppdrog man
1525 ledningen av den planerade
bibelöversättningen åt J., som fördelade
uppgiften på domkapitlen och
klostren. Själv avlägsnades han s. å. på en
beskickning till Lybeck; arbetet med
bibelöversättningen förlades till
Stockholm och anförtroddes åt Olaus Petri.
Det var säkerligen icke utan lättnad,
som J. 1526 åter lämnade landet för
att underhandla om ett giftermål
mellan Gustav Vasa och den polske
konungens dotter Hedvig. Genom att
åstadkomma denna förbindelse trodde
han sig nu åter kunna nå det mål han
drömt om: vinna påvens konfirmation
och rädda Sverige åt katolicismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
