Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Magnus - Johannes Marquardi, biskop, se Hans Markvardsson - Johannes Matthiæ Gothus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Marquardi
71
Johannes Matthiae Gothus
Hans mission lyckades emellertid icke,
och då konungen uppmanade honom
att återvända, vägrade han i sin
bitterhet att lyda. Han tillbringade
resten av sitt liv i landsflykt. Under ett
besök i Rom lyckades han äntligen 2"
juli 1533 bli invigd till ärkebiskop.
Han skyndade till Danzig,
underrättade Uppsala domkapitel om sin lycka
och trodde sig kunna återvända men
blev snart tagen ur sin illusion.
Sverige hade då redan fått sin förste
protestantiske ärkebiskop i Laurentius
Petri. Sysselsatt bl. a. med historiskt
författarskap uppehöll sig J. de sista
åren huvudsakligen i Venedig och i
Rom, där han dog, tärd av nöd och
bekymmer. Han är begravd i
Peterskyrkan. — J:s minne är främst
förknippat med hans historiska arbeten,
"Historia Metropolitanæ Ecclesiæ
Upsalensis" (Uppsala ärkestifts
historia) och "Historia de omnibus
Gotho-rum Sveonumque regibus" (Alla
göta-och sveakonungars historia). Den
förra skrevs i Danzig 1536 och trycktes
genom brodern Olaus’ försorg i Rom
1557, den senare utarbetades i
Venedig 1540 och utgavs, likaså av
brodern, i Rom 1554 (sv. övers, av E.
Schroderus 1620). Båda äro fyllda av
motsägelser, diktade uppgifter och
andra yttringar av en alltför rik
fantasi. Tendensen är tydlig. Krönikan
över ärkestiftet vill förhärliga den
katolska kyrkans verksamhet i
Sverige; i sin rikshistoria har J.
dokumenterat sin stora kärlek till sitt
fosterland. Genom att föra dess
regent-längd tillbaka till Noaks sonson
Ma-gog påverkade han hela
stormaktstidens historiska uppfattning och
gav impulsen till såväl
rudbeckianis-men som de götiska
storhetsdrömmarna. Våra Karlars och Erikars höga
ordningstal äro sålunda också en följd
av J:s historieskrivning. Som
hängiven Stureanhängare hoppades J.
ännu på Svante Stures uppsättande
på tronen efter Gustav Vasa. I den
uppdiktade kungaserien Algothus
—-Gostagus — Arthus berömmes den
förstnämnde (Sten Sture d. y.) som
en av Sveriges största och ädlaste
konungar, medan Gostagus (Gustav
Vasa) skildras som den
personifierade ondskan. Sedan denne störtats,
följde en ny lycklig tid under Arthus
<Svante Sture). Beträffande striden
mellan Sten Sture och Gustav Trolle
undviker J. att ta ställning. Ett visst
värde har J:s framställning
otvivelaktigt i det parti av historieverket, där
J. skildrar sin egen tid. — "Briefe
von J. und Olaus Magnus" äro utgivna
av G. Buschbell (i Hist, handl. 28:3,
1932). — Litt,: biografi över J. av
Olaus Magnus, bifogad "Historia
Metropolitanæ Ecclesiæ Upsalensis"; G.
Johannes Matthias Gothus.
Oljemålning av S. Bourdon (Strängnäs domkapitel).
Carlsson, "J. M. och Gustav Vasas
polska frieri" (Kyrkohist. årsskr.,
1922); B. Swartling, "J. M:s>
Historia Metropolitanæ Ecclesiæ
Upsalensis" och V. Söderberg, "Det Hemming
Gadh tillskrivna talet mot
danskarna" (båda i Hist, studier tillägnade
H. Hjärne, 1908); J. Nordström. "De
yverbornes ö" (1934). H. N.
Johannes Marquardi, biskop, se
Hans Markvardsson.
Johannes Matthiæ Gothus,
biskop, f. 29 dec. 1592 i Västra Husby
skn, östergötl. län, † 18 febr. 1670 i
Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden
Matthias Petri och A nna Danielsdotter
(Grubbe). — Efter skolgång i
Linköping studerade J. i Uppsala, där han
en tid tillhörde kretsen kring
Johannes Messenius. År 1617 promoverades
han till magister och företog
därpå en studieresa till Tyskland,
varefter lian 1622 tillträdde den
nyinrättade professuren i poetik i Uppsala.
Han stannade endast en kort tid på
denna post och begav sig ånyo ut på
resor, som varade i tre år och förde
honom till Holland, England och
Frankrike. De intryck han under
dessa studieresor mottog blevo
livsavgörande. I Tyskland hade han fått
inblick i den oförsonliga
motsättningen mellan de protestantiska
konfessionerna och mellan de lutherska
teologerna inbördes. Dessa lärostrider
måste för honom ha tett sig särskilt
orimliga just vid denna tidpunkt, då
den katolska huvudmakten gick till
väpnat angrepp mot protestanterna i
Tyskland. I Holland och England
mötte han en friare religiös anda,
som lade huvudvikten vid fromheten
och det praktiskt-religiösa och fäste
mindre avseende vid de läromässiga
skiljaktigheterna. Särskilt kommo
den italienske humanisten Acontius’
tankar i denna riktning, vilka då
omhuldades i Holland, att sätta djupa
spår i J:s utveckling. Dessa impulser
förstärktes genom ett besök i Paris,
där han sammanträffade med den
frisinnade Hugo Grotius. Vid hemkom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
