Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agda, dotter till en krämare i Wadstena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta var visserligen emot gamle Michels,
hennes fars uträkning, ty han hade heldre velat
se henne gift. Men han hade en gång gifvit
henne att välja och – hon hade valt.
Novisåret var dock långt ifrån tilländalupet,
då Olof Tyste, Gud vet på hvad sätt, hade
funnit tillfälle att meddela sig med Agda och de
voro öfverens om att fly. Således, under en
mörk höstnatt, då regnet nedstörtade i strömmar
och vinden tjöt i alla väderflöjlar och bladlösa
trän, lade Olof till med en båt vid den sidan af
klostermuren, som gränsade åt Wetterns strand,
kastade med skicklig hand upp en silkesstege,
hvarpå Agda klättrade, mottog henne lyckligen i
sina armar och rodde bort med henne, genom
storm och svallande vågor, skyddad af kärlekens
genier. – De landade mot morgonen på
Westgöthakusten.
Då först kom man i klostret underfund med
att Agda hade flytt, och det väsen denna
upptäckt åstadkom låter bättre tänka än beskrifva
sig. Abbedissan rasade i kapp med confessor
generalis, och så gjorde äfven Agdas far. Hämnd
och död svuros åt de flydda älskande; och detta
var i alla fall öfverflödigt, ty de grymma
klosterlagarne voro en gång för alla i sådana fall
bestämda. Den felande klosterjungfrun skulle
lefvande begrafvas och hennes förförare lefvande
brännas.
Händelsen med klosterrofvet inberättades
genast för biskop Hans Brask, denne prelat, som
var så nitisk för katholska kyrkan och så rädd
om dess anseende, aldramest nu, då han af den
nye konungen hade så mycket att frukta, emedan
han visste att Gustaf var den nya läran
tillgifven. Äfven Brask fann för godt att – icke
rasa – ty dertill var han för sansad och klok
– men att straffa. Han lät således bannlysa de
båda älskande.
Bannstrålen var i dessa prestväldets tider
det värsta af alla straff. Olof Tyste och skön
Agda voro således fågelfria. Ingen fick hysa dem
under sitt tak, ingen fick gifva dem så mycket
som en dryck vatten – hvem som ville kunde
ostraffadt döda dem; ty de ansågos ju af Gud
förbannade och stående utom det menskliga samhället.
Biskopens i Linköping bannlysning fortskaffades
genom budkaflar öfver hela landet och träffade
de älskande just i samma ögonblick som de
framträdde till altaret i Husaby klosterkyrka, för
att der sammanvigas. En af Olofs vänner, som
bodde der i närheten, och som gifvit de flyende
skydd, var i kyrkan närvarande, tillika med en
talrik brudskara; men då budkaflen med
bannlysningen just i detsamma kom, blef det annat
än vigsel af. Folket drog sig med hast undan,
liksom för tvänne pestsmittade; man lemnade
dem genom kyrkan en bred väg, för att gå ut,
och man manade dem, under hotelser och
förbannelser, att skynda sig ur allas åsyn. Knappt
förunnades dem i den förra, nu plötsligt till
fiende förvandlade vännens hus så mycken tid,
att Agda fick utbyta sin brudskrud mot en
enklare drägt och Olof fick i en rensel hoplägga
de kläder och redbarheter han fört med sig.
Mångfaldiga och i sanning upprörande voro
deras öden, der de gingo från gård till gård,
stundom emottagna och omhuldade, men genast
med afsky bortjagade, så snart der nalkades
någon, som igenkände dem för att vara de båda
bannlysta. Till och med från julaftonens glädje,
från strålande ljussken, från öfverflödig välfägnad
och muntra lekar måste de hufvudstupa ut i natt,
mörker, snöglopp och vinterköld. – Olof bar på
sina armar den gråtande, af köld halfstelnade Agda.
Men en dag, då deras förtviflan hade nått
sin höjd, hittade den unga flickan på det rådet,
att de skulle gå tillbaka till Wadstena och der
uppsöka kung Gustaf, som just då hade dit
anländt. Så skedde. Genom tusende faror, under
hvilka himlen på ett underbart sätt höll sin hand
öfver dem, anlände de till staden, som, lyckligtvis
för dem, hvimlade af konungens soldater, till
hvilka de genast vände sig, begärande skydd,
jemte tillträde till konungen, som hade befallt
att ingen bedjande, eho det vara måtte, finge
från honom bortvisas. – Soldaterna korsade sig
visserligen och drogo sig undan för de bannlysta,
ty många voro de, som kände dem; men de vågade
dock icke annat än anmäla dem och de
kommo genast fram till monarken, som emottog
dem med mycken godhet, lade deras händer i
hvarandras och lofvade hjelpa dem till deras
trogna kärleks lyckliga seger.
Han skref genast till Hans Brask, befallande
honom, så kärt det honom var att ej förlora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
