Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blenda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återkomma, ville de fördrifva några stunder under
glädtigt samspråk med de danske krigsmännen,
som ingalunda skulle ångra det omak de gjort
sig, enär man hade fullt upp med mat och dryck
att undfägna dem med.
Detta lät ju ytterst lockande för danskarne,
som länge lidit af krigets försakelser och
strapatser; ty de hade redan för flera dagar sedan
förtärt det sista af de i Småland med våld tagna
förråden. De logo i skägget åt de “karlgalna
qvinnorna“, som de kallade dem, men lofvade
dock med mycken vänlighet, att hörsamma
deras godhetsfulla inbjudning.
Och så bröto danskarne upp och i spetsen
för dem den nyvalde konungen. Men då de
anlände till den betecknade platsen sågo de ingen
enda menniska der, ty qvinnorna hade gömt sig
i den närbelägna skogen. “Stor sak i käringarna!“
sade de då sins emellan, “de komma nog fram
sedan.“ Och nu kastade de sig med hungriga
vargars glupskhet öfver den tillredda maten och
sparade icke heller de bukiga öltunnorna.
Kungen sjelf och hans höfvidsman voro ytterst
upprymda, och så voro äfven soldaterna.
Ändtligen blefvo dock gästerna litet tunga
på maten och deras i skogen gömda värdinnor
lurade blott på det ögonblick, då de skulle få
rycka fram med den sista trakteringen. Den ena
dansken efter den andra somnade af och snart
var af hela den talrika hären ingen enda vaken.
Som de nu lågo der, i största oordning strödda
öfver fältet, djupt insomnade, väldigt
snarkande och utan vapen, ty dem hade de straxt
före måltiden lagt ifrån sig, smögo sig qvinnorna
i ett nu fram ur skogen, öfverföllo och slagtade
dem, på det jämmerligaste sätt, så väl konungen,
som hela hären, hvaraf blott en enda man
undkom, som kunde förtälja om de andras öde.
Härmed var dock icke allt vunnet; ty väl
var hufvudhären slagen, men en afdelning deraf
fanns ännu, som, afsöndrad från de öfriga, nu
som bäst, under nattens mörker, härjade och
plundrade i byarne mellan Åsnen och Salen.
Detta visste Blenda och hon beslöt att förgöra
äfven dessa fiender. Hon meddelade sitt förslag
åt qvinnorna, hvilka, segerdruckna som de voro
efter den nyss utförda blodiga bragden, gerna
samtyckte till detsamma.
Blenda fördelade således sin här i tre lika
afdelningar och satte två bland de raskaste
flickorna, Ramborg och Sigrid, till anförarinnor för
de två, under det hon sjelf anförde den tredje.
Och så begåfvo de sig å väg, tidigt i daggryningen,
för att öfverraska fienden, som icke var så
långt derifrån.
För att dock icke i förtid väcka uppmärksamhet
gjorde de alldeles så som det berättas i
sagan, om Macbeth, de buro framför ansigtet
hvar sin stor granruska, så att det såg ut, som
om en skog hade kommit vandrande.
Äfven detta företag lyckades. Danskarne
hade nyss lagt sig att sofva och som de visste,
att inga svenska män funnos der, af hvilka de
behöfde frukta en öfverrumpling, hade de ej
någon utpost, som kunde varna dem. Qvinnohären
rusade således öfver dem från tre olika håll och
dödade dem, samt och synnerliga, innan de hunno
sätta sig till motvärn. Anföraren, som hette
Baste Stark, blef af segervinnerskorna begrafven
och hans graf, nära Ströby gärde, visas ännu i
dag, under namn af Baste hög; men med de
andra liken gjorde man sig intet besvär, utan
lät dem ligga der, till korpars och andra djurs
byte, strödda öfver slätten, såsom de lågo, hvaraf
den närbelägna byn sedan fick namnet Ströby
och heter så ännu i dag.
Nu först var segren fullständigt vunnen och
aldrig har väl någon general återvändt från
striden mer stolt och glad, än den unga Blenda, i
spetsen för sin qvinnohär. Hon påstås då hafva
ridit på en hvit häst, iklädd en fjäderprydd hjelm
och med en dyrbar sköld samt ett dito svärd,
hvilket alltsammans hade tillhört den fallne
danske konungen. Der fanns ej i hela skaran en
enda qvinna, som ej halft dignade under bördan
af vapen, kläder och dyrbarheter, ty man hade
helt och hållet utplundrat de fallna fienderna.
Derjemte medfördes en stor mängd hästar, ett
byte, som ej var att förakta.
När då de tappra qvinnorna kommo öfver
Helge å till en helt annan trakt af Bråvalla hed,
slogo de läger och rastade i flera dagar,
hvarunder de anställde offer åt sina gudar; ty
händelsen timade långt före christendomens
införande.
Hur stor blef ej, vid återkomsten från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
