Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Böök, Märtha Mara
- Cabiljau, Margaretha
- Calesii dotter
- Carbin, Susanna
- Carin, en vacker dalkulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade i öfrigt god helsa på sin ålderdom, och
ännu några månader före sin död kunde hon gå
på besök till några sina vänner. Besynnerligt
var det, att hon på sitt 100:de år fick nya
tänder, hvilka hon likväl några år derefter åter
förlorade; kunde vid 116 år spinna, och det så fint,
att af en mark spånad väfdes 6 alnar ordinärt,
bredt lärft.
C.
Cabiljau, Margaretha. Så hette en ung
holländska, hvars behag fängslade sjelfva den store
Gustaf Adolf, som med henne hade en son,
Gustaf Gustafsson, hvilken sedermera erhöll titeln:
grefve af Wasaborg. Margarethas fader, Abraham
Cabiljau, var en rik köpman, som från sin
födelsestad Amsterdam flyttade öfver till Götheborg,
samt derifrån till Stockholm, der han blef
generaldirektör öfver första Kopparkompaniet och
generalbokhållare i Räknekammaren, 1624.
Margaretha lärer slutligen blifvit grefvinna och dödt
på Bergaholm i Småland, nära 80 år gammal.
Calesii dotter. I Palmsköldska samlingarne
och i Stockholms Magazin för Maj månad 1780
finnes aftryckt ett af C. Piper uppsatt svar af
konung Carl XII till en landshöfding, rörande
en kur, som konungen gillat, och som skulle
tillämpas på kapellanen Calesii svagsinta dotter,
dat. Kungsör den 26 Januari 1699: – – “att
med andakt läses Fader Vår och den 51:a
Davids psalm, hvar gång henne gafs mat, och om
hon visade sig gensträfvig och ej ville ställa sig
gudfruktig, samt läsa berörde bön och psalm,
låta gifva henne 3 à 4 par spö eller ris, 2 slag
af hvardera allvarsamt, upphörande med slagen,
så snart hon läste bönen.“
Carbin, Susanna, dog i Tuna i Heda socken
d. 7 Sept. 1771, 101 år gammal. Var första
gången gift med regementspastorn vid Westgötha
kavalleri Johan Collin, som dog 1725, och andra
gången med Sven Brun, hvilken dog 1758, båda
utan arfvingar. Af sin lösa egendom testamenterade
hon 3000 daler till en skola i Heda socken,
till fattiga barns undervisning i christendomen.
Carin, en vacker dalkulla, som under året
1833 gjorde furore i Stockholm. Vacker är ej
rätta uttrycket här, ty flickan var verkligen mer
än vacker – hon var utomordentligt skön, ja,
så skön, att få personer tyckte sig någonsin hafva
sett hennes like, så skön, som det mest
idealiska porträtt någonsin kan vara, som den mest
eldiga fantasi kan beskrifva, eller afmåla. Hon
var liten, späd och fin, med små händer och
fötter, således icke alls liknande dessa vanliga
arbetets och fattigdomens döttrar från den bergiga
dalprovinsen, hvilka, groflemmade och bastanta,
med runda ansigten, röda kinder och yppigt
svällande former, vittnande om helsa och liffullhet,
årligen vandra från den fattiga hembygden, som
ej mäktar lifnära dem, bort till andra trakter af
riket, att med tungt arbete förtjena sitt
lifsuppehälle.
Nu, sedan en hel flottilj af smärre ångbåtar
så småningom undanträngt den stora mängd af
roddbåtar och vefslupar, som förr i alla rigtningar
korsade hvarandra på de klarblå sjöar och
vikar, hvaraf vår sköna hufvudstad – “nordens
Venedig“ – öfverallt är omgifven, ser man allt
färre dalkullor inom dess murar, ty de hafva nu
derstädes högst få inkomstkällor. Förr hörde
det deremot till ordningen, att dessa, de starkaste,
flitigaste, företagsammaste och tarfligaste af
svenska allmogens döttrar, kommo med
flyttfåglarne om våren och försvunno med dem om
hösten, mest för att till de många förlustelseställena
i det gröna och tillbaka till Stockholm
igen frakta dess efter frisk luft längtande
befolkning, på större och mindre båtar, som man
plägade benämna kullbåtar.
Äfven den bländsköna Carin kom hit för att
arbeta, dock ingalunda för att ro båtar, ty
dertill hade den fina, spensliga flickan visst ej
tillräckligt af fysisk kraft. Att hon deremot hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 21:21:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sqvinnor/0086.html
