Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hleidur. Denna prinsessas öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den efterlefvande skulle hämnas den
bortgångnes död.
Bose, som alltifrån barndomen hade vistats
vid konung Rings hof och der blifvit uppfostrad
tillika med hans egen son Heraud, var son af
en rik och mäktig odalbonde. Bönder kallades
då alla friborna nordiska män, ehuru de i sjelfva
verket voro alldeles detsamma som adelsmännen
i sednare tider.
Bose hade, till följd af en fiendes nedrighet,
haft den olyckan att ådraga sig kung Rings vrede
och blef så dömd till döden. Heraud, som
frivilligt hade delat sin väns fångenskap, ville nu
äfven dö med honom. Men folket, som älskade
konungasonen ganska högt, satte sig ifrigt
deremot.
Nu hade kung Ring intet annat råd, än att,
så vida han ville spara sin sons lif, äfven spara
Boses. Detta kunde dock icke ske med mindre,
än att Bose ålades utföra något svårt – nästan
omöjligt – värf, hvarvid han, såsom det troddes,
ovilkorligen måste tillsätta lifvet. Han måste,
nemligen, segla till Bjarmaland, att der bortröfva
några dyrbara, i guden Jomalas tempel
förvarade skatter.
Bose for och Heraud med honom; ty den
sistnämnde, som med sin vän velat dela döden,
ville ock nu med honom dela faran, hvilken dock
ej måtte varit så stor, som man här i Sverige
inbillade sig, ty det berättas, att bragden
lyckades, ehuru icke utan mycken slughet och list,
enär bjarmerna, eller finnarne, voro ett vildt och
trollkunnigt folk.
De båda fosterbröderna hade lyckligen
hunnit till Jomalas tempel, som var af trä och
således lätt att sätta i brand; ty endast på det
sättet kunde de åtkomma de ovärderliga smyckena.
Knappast hade de bemäktigat sig dessa, förrän
de fingo höra en mensklig klagolåt, och funno
då, vid närmare efterseende, en ung, skön
jungfru, innestängd i ett afskiljdt rum af templet.
Att rycka henne med sig och skynda derifrån,
innan folk skulle hinna samla sig, var för de
båda äfventyrarne ett ögonblicks verk.
Nedkomna till stranden, till sitt skepp och
sina väntande män, stötte de genast ut från land
och undkommo, under den villervalla, som bland
bjarmerna uppstod, i anledning af tempelbranden.
Hleidur, som med tårar tackade Heraud för
sin befrielse, omtalade, att hon var konungens
af Bjarmaland unga syster, den han, mot hennes
vilja, bestämt till Jomalas prestinna och derför
höll förvarad i templet, intill den dag,
då hennes högtidliga invigning skulle försiggå.
Oförmodadt frälst från denna henne så motbjudande
lott, samtyckte prinsessan nu villigt att bli
Herauds maka. Han förde henne lyckligen hem
till sitt land och till sin gamle fader, kung Ring,
som gladdes öfver att alltsammans aflupit så
lyckligt.
Heraud och Hleidur firade ett gladt bröllop
och lefde under en tid det allra lyckligaste lif
tillsammans.
Dock, såsom lyckan alltid är vansklig här
på jorden och var det mer än någonsin under
dessa laglösa tider, då ingen om morgonen kunde
vara säker att om aftonen ega gods, frihet eller
lif i behåll, stördes också ganska snart de unga
makarnes kärlekslycka. Upsalakonungen Harald
Hildetand uppbådade alla under honom lydande
jarlar och fylkeskonungar till deltagande i det
krig, som sedermera slutades med det så vidt
beryktade slaget på Bråvalla hed, och som Ring
var en bland de underlydande, nödgades han
genast hörsamma kallelsen.
Då nu emellertid Ring var mycket till åren,
var det ju naturligt att Heraud, hans son, skulle
draga ut i hans ställe, hvarvid fosterbrodern Bose
följde med, tillika med tusen man
östgöthakämpar.
Under oräkneliga tårar, framkallade icke blott
af smärta öfver den förestående skiljsmessan och
fruktan för Herauds lif, utan ock af andra dunkla
aningar om någon förestående olycka, den der
ännu icke egde namn eller form, hängde
Hleidur i afskedets stund om sin makes hals. Han
tröstade henne så godt han kunde och lade henne
vid sin gamle faders bröst, med uppmaning till
denne att skydda henne.
Men, då han återkom från slaget, sjuk af
många erhållna sår, fann han sitt rike, det han
lemnat så blomstrande, nu härjadt och förstördt,
sin gård utplundrad, sin gamle fader mördad och
sin unga, sköna, älskade maka bortröfvad. Det
var bjarmerna, anförda af sin konung, som hade
begagnat sig af Herauds frånvaro, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
