Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Om stjerntyderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OM STJERNTYDERI. 15
hvad hon än månde företaga sig, låg framgången gifven i hennes
hand. Brusande vatten öfversvämmade hennes händers arbete
och ryckte sjelfva hennes tillvaro med sig till förderfvets brant.
Det första väldiga bygnadsverk, hon företog sig, i ändamål att
grunda en fast medel- och utgångspunkt, för att genom förenade
krafter tilltrotsa sig seger öfver elementen - detta
bygnadsverk såg hon förstöras af den himmelska elden. Medlet att
göra sig allmänt förstådd: ett enda språk, hade genom
mångfalden af tungor blifvit en omöjlighet, och hvarhelst man
sträfvade efter enhet der uppstod ett Sabel - förvirring.
Sålunda såg sig menniskan vanmäktig i kampen mot
naturen och vanmäktig lät hon händerna falla.
Men å andra sidan kunde hon ej värja sig för den känslan,
att hon var barn af en mor, som då hon agar med ena handen,
utströr välgerningar med den andra, att utan dess milda hägn
ögonblicklig förintelse skulle varda allt varandes lott. Så
mycket lifligare måste derför den frågan tränga sig på henne: »Hvar
herskar då denna makt, som sprider än förbannelse, än
välsignelse? Hvar fins då denna kraft, som upplyfter springfloden
och ned vräker bergen, som slungar eldblixtar från himmelen
och skakar jordens grundvalar med åskans tordön?» - Nattens
tystnad gaf henne svaret: »Medan I dödlige härnere hotens
med omstörtningar och förstörelse, vandra derofvan i
oföränderlig klarhet eviga stjernor.» Hemlighetsfullt uppdyka vid
den fjärran synranden glänsande ljus, som från sin omätliga
höjd håller härskådning öfver menniskorna, och deras
flammande strålar spinna osynliga trådar ned till jorden. Och när
i månens dallrande sken jordiska former kasta spöklika skuggor,
när trädens löfmassor, genomsusade af trollska flägtar, börja
tala sitt mystiska språk - kan det ej då vara de dödliges ödef
som är föremål för deras rådplägning?
Så fann sig den arma menskligheten plötsligt omspunnen
af vantrons mörker, och hvad som nu gäller om den enskilde,
gälde i begynnelsen om hela slägtet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
