Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kan månen under tidernas lopp sammanstöta med jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KAN MÅNEN SAMMANSTÖTA MED JORDEN. 115
Alexandria och arabernas i åttonde oeh nionde århundradet
efter Kristus med månens omloppstid, sådan den visade sig på
hans tid, oeh fann. att månen i dessa tidigare århundraden
löpte långsammare kring jorden. Sjelfva sakförhållandet var
genom en mängd jemförelse!* konstaterad, men en osökt
förklaring af denna underbara företeelse gafs efter många fåfänga
försök först af den store matematikern Lagrange och
bekräftades senare (1787) af Laplace genom än noggrannare
beräkningar.
Den ligger helt enkelt i den omständigheten, att månen
för det första är så nära fastlänkad vid jorden, och för det
andra att dess rörelse beror ej allenast af jordens
attraktionskraft, utan äfven af solens. Deraf följer att den väg, jorden
gör omkring solen, äfven måste följas af månen, men nu veta
vi, att denna väg än närmar jorden till än fjärmar henne från
solen. Detta har sin grund i jordbanans excentricitet. Månen
anländer af denna orsak jemte jorden till sitt närmaste afstånd
från solen, hvarest, genom den sistnämdas starkare attraktion
på denna punkt i jemförelse med den på det längsta afståndet,
äfven månens bana (för så vidt nämligen äfven den beror af
solen) måste förändra sig.
Nu gäller det att undersöka, hvilket inflytande solens
attraktion utöfvar på månens bana, respektive dess omloppstid.
I allmänhet finner man lätt resultatet utan räkning, ty det
är klart att månen utan jorden blott skulle vara en undersåte
till solen, som här spelar rollen af suzerän. Dess bana skulle
vara resultatet af två i olika riktning uppträdande sträfvanden,
nämligen sträfvandet att falla i solen (tyngdkraften) och att i
rak linie ila genom verldsrymden (tangentialkraften) liksom en
i en cirkel svingad sten, när snöret, som håller honom, brister.
Likaså skulle i motsatt fall, om solen försvunne, månens rörelse
vara sammansatt blott af hans sträfvan att falla ned på jorden
och att löpa vidare i tangentialriktningen. Af jemförelse med
dessa båda framgår, att jordens kraft delvis täfiar med solens
i fråga om månen. Ty sträfvandet att falla i solen är i all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
