Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kan månen under tidernas lopp sammanstöta med jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
116 KAN MÅNEN SAMMANSTÖTA MED JORDEN.
mänhet . tydligen ingenting annat än en tendens att aflägsna
sig från jorden. Solens inflytande skall således i allmänhet
yttra sig derhän, att hon aflägsnar månen från jorden och
följaktligen äfven förlänger hans omloppstid. Men nu veta vi
att detta inflytande måste vara större närmare solen än längre
ifrån henne1. Jorden befinner sig ungefär den l Januari i
perihelium. Månen måste derföre i januari månad vara långt
aflägsen från oss och derför hafva en större omloppstid än i
juli, när jorden och månen äro längst aflägsna från solen och
derför äro minst utsatta för hennes dragningskraft. En blick
i almanackan skall äfven bekräfta detta, ty man skall dervid
finna, att det i januari i genomsnitt förflyter längre tid från
den ene nymånen till den andre än i juni.
Vi se således månens afstånd från jorden2 inbegripen i
en ständig pendelartad svängning, från dess högsta värde i
januari till dess lägsta i juli. Såsom orsak till denna
svängning finna vi jordens olika afstånd från solen under loppet af
ett år, således jordbanans excentricitet. Om nu vår planets
största närhet intill solen (d. v. s. dess perihelium) och sålunda
äfven den sistnämndas starkaste attraktion på månen förblefve
densamma år från år, så skulle vid jordens längsta afstånd
från solen åter utjemning ega rum och således medelvärdet
mellan maximum och minimum af månens inedelafstånd från.
jorden, för så vidt den beror af solen, städse förblifva lika och
följaktligen äfven omloppstiden. Men rnan har funnit; att
genom planeternas ömsesidiga inverkan excentriciteten af deras
banor är underkastad en oupphörlig förändring, och då detta
gäller äfven om jordens bana, så följer deraf, att vår planets
största närhet intill solen ständigt får ett olika värde och är
1 Attraktionen förhåller sig omvändt som qvadraten på afståndet, d.
v. s. ett x gånger större afstånd motsvarar x2 gånger mindre attraktion.
2 Det är att märka att med »månens afstånd från jorden» här alltid
måste förstås medelafståndet, hvarigenom alltså de svängningar, hvilka visu
sig i följd af den elliptiska formen af vår drabants bana, lemnas alldeles
ur räkningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
