Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Månskenssvärmeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MÅNSKENSSVÄRMERI. 153
der Ijnsstrålame framkalla månbilden. Efter flere försök fann
Rutherfurd, att den lämpligaste fotografiska brännpunkten
måste ligga 1,75 centimeter på andra sidan om den optiska.
Genom att sedermera för fullmånen förminska
teleskopöppnin-gen till 12,5 centimeter, lyckades det honom till och med att
framställa negativa bilder, som medgåfvo .en. förstoring af ända
till 5 tum,
Våren 1858 gjorde Rutherford sitt första försök att
sammanställa teleskopbilder af månen och kom dervid till mycket
gynsamma resultat. Men den största framgång, han uppnådde
med ett ej rektificeradt objektiv, var fotograferingen af solen
inom en femtiondedels sekund. Den negativa bilden höll tio
centimeter i diameter och visade fläckarne med en ovanlig
skärpa, hvarjemte skilnaden mellan ljuset i centrum och i
kanten var mycket påfallande (en följd af solatmosferen) och
i vissa fall visade sig till och med solfacklor. I juni månad
1860 var solskifvan ovanligt rik på fläckar och Rutherfurd
kombinerade två dagars bilder för att uppnå stereoskopisk
verkan, dock utan framgång. Samma år utrustade han ett
teleskop för att på Labrador fotografera en solförmörkelse.
För att samla de fotografiska strålarne i en brännpunkt,
an-bragtes en diafragma mellan kron: och flintglaslinserna. Nu
lyckades i sjelfva verket bilderna bättre än med det stora
teleskopet. Då Rutherfurd ej kunde sjelf åtfölja expeditionen
till Labrador, åtnöjde han sig med att upptaga bilderna i sitt
observatorium.
Genom dessa bilder kan man mycket väl urskilja kärnan
och halfskuggan af solfläckarne, de olika ljusgraderna hos
sol-skifvan, liksom äfven den naggade månkanten framför solen,
hvaremot de likväl icke visa det töcken på månytan, som andra
iakttagare tror sig hafva märkt, liksom ej heller någon större
ljusintensitet vid solens och månens beröringspunkter. Hvad
som dock framför allt måste falla i ögonen, var månrandens
optiska och kemiska brännpunkter icke sammanfalla, det vill
säga att den kemiska effekten ej är starkast på den punkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
