Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hitom döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
1
HITOM DÖDEN
sedan vårt famntag brustit och jag sjönk tillbaka
med hufvudet tungt mot din arm och min mun
uttalade ohörbara ord.
Var jag icke lycklig då?
Ack jo, och du måste ha förstått det, eller
hvarför fördubblade du just då din ömhet?
Hvarför blef du i ett tag en annan, om du icke
märkt, att min lycka nått så högt att sjunkandet
i nästa sekund måste inträda. Och du gjorde
allt för att hindra det eller åtminstone mildra
kvalet, som alltid smyger i våra spår och likt
ett rofdjur söker ramma oss på återvägen. Du
var ej längre för mig kvinnan jag lockat med
hundra frestande ord, utan modern var du som
smeker sitt barn till ro. Du var icke såsom de
där som få sin törst väckt först med att mannen
gifvit dem sin eld och glupskt hetsa honom att
utan hvila söka gifva mera och mera. Sådan
var du icke. Nej, ty det du kände för mig var
för rikt och stort för att icke hela din personlig-
het skulle vibrera däraf, så att du blef moderlig
när jag kräfde ömsinne, systerlig då jag behöfde
kamraten. Och själfva uppsluppenheten sedan
för att hålla tungsinnet på afstånd, ty du förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
