Sundsvalls Tidning / Årgång 1888 / 146 Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till Utvandrare!

Biljetter till Nordamerika, Brasilien,
Sydamerika, Australien, Nya Zeeland,
Afrika m. fl. platser säljas billigast af
undertecknad, Passagerare befordras med första
klassens postångare.

För vidare upplysningar tillskrif generalagenten
för Sverige.

ANDR. LARSSON.

Norra Hamngatan, Göteborg.
Telegrafgränd, Stockholm.
N. Vallgatan, Malmö.

Obs! Som ingen befullmäktigad agent finnes
i Sundsvall varnas för att befatta sig med
personer som utan rättighet utgifva sig för agenter.
(934) (G.12959X5)

Yllestickning.

Hos smeden J. R. Pettersson, östra
Stenhammaren 43, emottages all slags yllestickning på
maskin. Reel behandling, välgjordt arbete och
billigaste platspriser utlofvas (998)

Vid A. J. Lindgrens arbetsinrättning

emottages presenningar och säckar

till lagning. Äfvenså förfärdigas förstugumattor
af platting. Utarbeten såsom vedhuggning m. m.
utföres efter billig taxa. Order å ofvanstående
emottages alla tider på dagen vid inrättningen.

(710)

Packlårar,

såväl gröfre som finare och af alla
storlekar, förfärdigas emot billigt pris vid
A. J. Lindgrens Arbetsinrättning.

(943)

Skydd
mot sjukdom i halsen, mot inflammationer i
gommen och svalget erhålles genom daglig gurgling
med

M. ZADIGS patenterade

Tymolin för Toiletten

som försäljes hos

(549) G. Strömberg.

1888 års Riksdag.

Bevillningsutskottet lärer vara nu så pass
färdigt med sitt stora tullbetänkande, att
detta kan inkomma till riksdagen någon dag
i veckan efter påsk. St. Dagblad vill veta
— hvad som styrker det vi därom sport —
att särdeles tackjärnstullen vållat rätt skarp
brytning mellan hrr tullvänner, i det denna
tullsats, som ifrigt förfäktats inom
bevillningsutskottet af hr Reutervärd, men
bekämpats af hr Tham på Husqvarna, ej kan
annat än lända våra mekaniska verkstäder
till stort men.

För öfrigt skall man, säger St. D. B.,
inom utskottet enat sig om åsättandet af
tull å alla slag af metaller utom zink.
Både stångjärn och plåt skulle följaktligen
komma att draga tull, hvaremot
järnvägsskenor spesielt i franska traktaten äro
undantagna.

Utom nya och förhöja tullar å förädlade
lundtmannaprodukter — fläsk, ost, smör,
boskap och kött — kommer utskottet
troligen att föreslå nya eller förhöjda
tullbestämmelser för de flesta industriella
artiklar, som icke äro bundna genom
traktaterna.

Slutligen kan det tagas för gifvet, att
utskottet kommer att för riksdagen framlägga
förslag om att ingå till k. m:t med
begäran om tillsättandet af en komité för
utredning af tullfrågan i dess helhet och en
eventuel omarbetning af hela vår tulltaxa
i ändamål, att när traktaterna utlöpa,
landet skall vara fullt på det klara med hvad
det vill och kan bjuda, i händelse det
skulle vara fråga om traktaternas förnyande.

Äfven här vid lag kan det förtjäna erinras
därom, att motståndarne till lifsmedeltullar
vid 1887 års riksdag föreslogo nedsättandet
af en komité för utredning af tullfrågan
i samma syfte, som bevillningsutskottet
nu säges vara betänkt på, men att
protektionisterne då icke funno detta förslag
för sig bekvämt.

— Hr P. Waldenström jämte 34 af
Andra kammarens ledamöter hade i afgifven
motion hemstält om sådana ändringar i nu
gällande förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin, att tiden för
utskänkningens början, som nu är kl. 7, skulle
framflyttas till kl. 9 samt till samma klockslag
äfven skulle framflyttas tiden för minuthandelns
början, som nu är kl. 8 f. m. På
sön- och helgdagarne ville motionärerne hälst
hafva all utskänkning förbjuden, men då
tiden härför kanske ej ännu vore inne,
önskade de att densamma inskränkas till tre
timmar vid middagstiden. Den nuvarande
förordningen bestämmer att utskänkning i
allmänhet ej får ega rum i stad längre än
till kl. 10 e. m. och å landet till kl. 8 e. m.
Konungens bef hdes befogenhet att på grund
häraf meddela dispens från lagens bestämmelser
önskade motionärerne upphäfd, men
däremot att kommunalmyndigheterna gåfves
rätt att där oordningar förekommo besluta
om ytterligare inskränkningar i
utskänkningstiden.

Bevillningsutskottet, som haft denna
motion till behandling, yttrar i sitt betänkande
att någon inskränkning i de nu medgifna
försäljningstiderna icke torde vara af
behofvet påkallad. Men då det visat sig att nu
gällande bestämmelser i fråga om
stängningstiden vid tillämpningen i städerna
erhållit en hög grad af tänjbarhet och att
särskildt i hufvudstaden undantagen gjorts till
regel så, att nästan alla utskänker, som
därom göra anmälan, få fortsätta rörelsen till
kl. 12 på natten, så har utskottet ansett i
hög grad önskvärd en ändring i
förordningens bestätnmelser, hvarigenom
godtycklighet vid densammes tillämpning i mindre
grad än histills gjorde sig gällande.
Utskottet har ansett att denna begränsning
af undantagen lättast kunde vinnas på den
väg, att rättighet att utskänka bränvin å
sön- och helgdag eller efter den i allmänhet
bestämda tiden underkastas särskild
beskattning eller göres beroende af andra vilkor,
samt hemstälde, att riksdagen måtte i
skrifvelse anhålla, att k. m:t täcktes låta
utarbeta och för nästa riksdag framlägga förslag
till dylik ändring i nu gällande förordning.
Denna hemställan bifölls af båda
kamrarne utan votering.

I § 33 af nu gällande försäljningsförordning
stadgas, att bränvin, hvars styrka
understiger 46 pros. icke får till salu hållas
för utskänkningeller utminutering. Hrr Th.
Ekenman och E. W. Carlson hade vid
innevarande riksdag motionerat att den tillåtna
minimistyrkan måtte nedsättas till 40 pros.
samt hr Wieselgren att den måtte
fastställas till 35 pros. Bevillningsutskottet
hemstälde med anledning häraf, att riksdagen
måtte bifalla de förstnämdes motioner, men
däremot afslå hr Wieselgrens yrkande. Båda
kamrarnes beslut utföllo i enlighet med
utskottets hemställan eller att bränvinets
minimistyrka måtte nedsättas till 40 pros.

Öfrige af enskilde motionärer föreslagna
ändringar i bränvinsförsäljningsförordningen
hade af utskottet afstyrkta och blefvo i
enlighet härmed af riksdagen afslagna.

—

Vid föredragningen af lagutskottets
utlåtande med hemställan om en skrifvelse till
k. m:t i syfte att få bort stadgandena angående
inteckningsförnyelse yttrade hr Ölander:

»Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma med den föregående talaren (hr Claëson),
emedan jag är fullkomligt öfverens med honom
om de skäl han i sitt yttrande anfört. Jag vill
emellertid härtill göra några tillägg.

Det nu föreliggande förslaget till lagförändring
synes mig ovilkorligen förutsätta eller betinga två
andra vigtiga lagstadganden. Det ena har
lagutskottet i sitt utlåtande redan antydt, nämligen
tillerkännande af vitsord åt fastighetsboken, och det
andra, som jag anser lika vigtigt, angår införandet
af ett bestämdt mortifikations- eller
ediktalförfarande. Det är gifvet, att, om bestämmelsen om
inteckningsförnyelse borttages, en inteckning icke
kan längre genom ålder upphöra, utan kommer att
fortfara, äfven sedan själfva skulden genom
preskription upphört att vara gällande. Detta är ett
högst oegentligt förhållande, och det måste därför
finnas något särskildt erkändt sätt, hvarigenom en
inteckning må kunna dödas, utan att
originalhandlingen finnes till, d. v. s. sedan denna förkommit
eller förstörts. Om således den hemställan, som
lagutskottet föreslagit riksdagen att göra till k. m.t,
vinner riksdagens bifall, är det ingen liten
uppgift, som därigenom förelägges k. m:t. En
särdeles vidt omfattande utredning tror jag behöfver
vidtagas särskildt just i afaeende på
mortifikationsförfarandet, på det att dels å ena sidan en allt
för stor och i många fall nästan omöjlig
bevisskyldighet icke måtte åläggas fastighetsegaren,
och dels å andrasidan inteckningshafvares rätt icke
måtte sättas på spel. Men nu frågar jag: äro
verkligen fördelarne af inteckningsförnyelsens
borttagande så stora, att det kan vara skäl att till k. m:t
framkomma med begäran om ett så vanskligt
arbete?

Den föregående talaren har anfört åtskilliga skäl
för att visa betydelselösheten af det gängse talet
om den ifrågasatta lagförändringens gagn för
upplåning af utländskt kapital och jag
öfverensstämmer fullkomligt med honom däruti, att en sådan
uppfattning saknar giltighet.

De skäl, som den s. k. ekonomiska komitén
anfört, har samma talare äfven visat vara ganska
otillräckliga, och till hans framställning vill jag,
med afseende på talet om faran för en
inteckningshafvare att genom glömska eller förbiseende
förverka sin säkerhet, lägga den frågan, i hvilket
förhållande i lifvet icke påpasslighet och
ordentlighet fordras för att man skall undvika förlust. Skall
man lagstifta så, att icke slarf och oordentlighet
kunna medföra skada, anser jag att man ställer en
alltför stor uppgift på lagstiftaren. Och för min
del tror jag, att det mortifikationsförfarande, som
man skulle blifva nödsakad att införa samtidigt
med borttagandet af inteckningsförnyelae, skulle i
detta hänseende blifva en mycket farligare klippa
för inteckningshafvaren och mycket lättare kunna
leda därtill, att inteckningshafvaren genom
förbiseende förlorade sin säkerhet. Huru väl ordnadt
och efter rättvisans fordringar afpassadt ett sådant
förfarande än må vara, aldrig lär man därifrån
kunna utesluta nödvändigheten att genom någon
på offentligt sätt meddelad publikation
tillkännagifva, att inteckningshafvaren har att vänta sig sin
intecknings dödande. Den påpasslighet, som ett
sådant förhållande fordrar af en inteckningshafvare,
är, oinskränkt till tiden som den är, mycket
svårare och mera betungande, än den enkla
åtgärden, att blott tillse, att de inteckningar, han
innehar och till hvilka han har tillträde hvarje dag,
icke öfverskrida tio år från deras meddelande eller
den sista förnyelsen.

Det andra skälet, som den ekonomiska komitén
anfört, eller att det skulle vara äfventyrligt att,
i och för förnyelsen, nödgas till domare eller
kanslibiträden öfverlemna värdehandlingar, tror jag
beror helt och hållet på ett misstag. Jag vet icke
af att någon nödgas för sådant ändamål till
domare eller kanslibiträden aflemna värdehandlingar.
Dessa skola öfverlemnas till rätten d. v. s. till
rättens ordförande på landet i närvaro af minst
sju ojäfvige män, och i stad af två bisittare, och
den gjorda ansökningen skall i rättens protokoll
införas. Kan icke detta anses utgöra tillräcklig
säkerhet? Dessutom, skall man verkligen försöka
på lagstiftningens väg aflägsna de faror, som
kunna uppstå därigenom, att man inlemnar
originalhandlingar till en domstol, då vore det bäst att
borttaga hela vårt intecknings väsen, och många
andra rättsåtgärder därjämte.

Det sista skälet, som komitén anfört, är det
besvär och de omkostnader, hvilka äro förenade med
förnyelsen, isynnerhet när den måste verkställas
på aflägsen ort. Den föregående talaren har
ådagalagt, att kostnaderna i själfva verket äro ganska
obetydliga, 4 kronor 50 öre à 5 kronor. Besväret
torde ej häller kunna uppskattas till stort högre
belopp, då vi veta, att om fastigheten är belägen
på en från min bostad aflägsen ort, jag har rätt
att för förnyelse inlemna min inteckning till
rätten i den ort där jag bor, erhålla dess bevis
härom och därpå använda protokollet häröfver för att
på vederbörlig ort få inteckningen förnyad. Min
personliga närvaro därstädes är sålunda ej
nödvändig, och jag kan, utun att löpa någon risk att
förlora originalhandlingen, anlita hvilken
kommissionär på platsen som hälst att ombesörja
inteckningsförnyelsen, och kostnaden härför kan väl icke
vara särdeles afsevärd.

Dessa äro nu de skäl, hvilka skulle göra
nödvändigt borttagandet af ett så gammalt, af alla
kändt och erkändt stadgande, som det om
intecknings förnyelse. Jag måste bekänna, att jag lika
litet som den föregående talaren kan finna dessa
skäl tillräckliga, och jag vågar påstå, att skälen för
bibehållande af förnyelseskyldigheten äro af
mycket högre värde. I främsta rummet får jag till
styrkande häraf åberopa den af utskottet återgifna
motivering, som åtföljde k. m:ts proposition till
1875 års riksdag med förslag till den nu gällande
inteckningelagen. Det säges däri:

»Man har i sådant hänseende erinrat, att redan
inlösta inteckningar ofta förkommo, synnerligast
därigenom, att fastighetsegaren förstörde dem, i
den tro att inteckningen redan därigenom förfölle;
att till följd däraf, om förnyelserna afskaffades,
fastighetsböckerna, därest sådana infördes, inom
kort skulle komma att såsom gällande upptaga en
mängd inteckningar för fordran, hvilka, ehuru de
verkligen upphört att belasta egendomen, likväl
skulle synas kvarstå och därigenom utöfva en
menlig inverkan på senare inteckningar; att om
man, för att undanrödja detta missförhållande,
ville, i likhet med komitén, medgifva
fastighetsegaren rättighet att, efter s. k. ediktalstämning å
alla rättsegande, få en inlöst, men förkommen
inteckning dödad, sådant icke blefve
tillfyllestgörande, enär fastighetsegaren oftast ej skulle kunna
åstadkomma den erforderliga bevisningen därom,
att inlösen skett, och att handlingen vore
bortkommen, samt endast i yttersta nödfall skulle vilja
underkasta sig den kostnad och tidsutdrägt, som
med ett dylikt förfarande voro förenade; att,
oaktadt de i lagen föreskrifna försigtighetsmått vid
det så kallade ediktalförfarandet, ändock kunde
inträffa, att inteckningshafvare komme att förlora
sin rätt genom underlåtenhet att åtlyda en kallelse,
som till följd af själfva publikationssättet lätt
kunnat undgå hans uppmärksamhet; och att denna
möjlighet innebure en fara, som mer än de med
inteckningsförnyelsen förenade olägenheter skulle
nedsätta förtroendet till hypotek i fastighet».

Dessa betänkligheter kvarstå i dag lika stora
som då dessa motiv afgåfvos, och de skulle icke
minskas, utan snarare ökas genom införande af
vitsord åt fastighetsboken. Men härtill kommer
att, enligt min tro, ett dylikt vitsord aldrig skall
kunna komma nämda bok till del. Denna fråga
förevar vid sistlidet års juristmöte i Kristiania och
vann där mycket liten anslutning. Jag tror ej
häller, att rättsmedvetandet någonsin skall kunna
känna sig tillfredsstäld, om en sådan lag antagos,
med att en persons, af domstol bestämda och
erkända och till säkerhet i dess protokoll intagna
rättighet skall kunna genom blott och bart en
felskrifning i fastighetsboken förlora sin gällande
kraft, och ett annat förhållande, som aldrig varit
afsedt, erhålla giltighet, att den rätt, som tillkommer
mig, skall kunna tillerkännas en annan, min
säkerhet nedsättas eller min fordran minskas med
ett eller annat hundra eller tusental kronor. En
lag hvarigenom en sådan orättvisa blir möjlig, kan
säkerligen aldrig vinna tillslutning i vårt land,
hvilka fördelar den än skulle kunna medföra.

Jag tror mig nu hafva visat att de skäl, som den
ekonomiska komitén anfört för
inteckningsförnyelsernas afskaffande, äro otillräckliga äfvensom att
de förutsättningar, som äro nödvändiga för den
föreslagna lagförändringen, äro omöjliga att
åstadkomma utan faror, för hvilka ingen vill blottställa
sig, och utan att inteckningshafvarnes säkerhet
skulle i mycket högre grad äfventyras, än genom
förnyelsetvångets bibehållande. Väger jag alla
dessa skäl för och emot den föreslagna förändringen,
kan jag icke, såsom lagutskottet, stå tveksam
inför den frågan, hvilkendera sidans skäl äro af
största betydelsen. För mig är det tydligt, att
skälen för bibehållandet af nu gällande lag vinna
afgjord seger, och jag ber därför att få yrka afslag
på så väl motionerna »om utskottets hemställan.»

†

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>