Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
millioner parlass, som vid smältningen måste
ut i hafvet, oberäknadt den oerhörda vattenmassa,
som skall passera från Vetterns
stora bäcken och från norra Smäland. Sker
snösmältningen ej synnerligen långsamt, så
är en farlig vårflod att emotse.
Till de 2 millioner tunnland mark, som
insändaren tagit i betraktande, komma
äfven åtskilliga kvadratmil sjöar, som äfven
äro täckta med djup snö.
Teaterbranden i Oporto synes hafva kostat
nära etthundra åskådare lifvet. De
olika meddelandena om händelsen äro
något stridiga, dock synes däraf framgå att
förloppet varit ungefär följande: På teatern
gafs ett folkskådespel »Gran via» med
balett till förmån för en omtyckt skådespelare.
Sista akten i stycket närmde sig sitt slut,
då ropet »elden är lös» ljöd från scenen och
väckte panik i den nästan fullsatta
salongen. En gaslåga hade kommit för nära och
tändt eld i suffitdekorationerna. Scenen
skildes från åskådarerummet allenast af en
väfridå; någon järnridå fans icke. Elden spred
sig med förfärande hastighet till salongen;
de flesta utgångarne voro stängda. De
förfärligaste strider synes hafva utkämpats vid
dörrarne af åskådarne, hvilka sökte komma
ut ur den brinnande bygnaden. Flere af
de sedermera funna liken äro öfverhöljda af
sår, hvilka de olyckliga under kampen för
lifvet tillfogat hvarandra; de, som ej kunde
bana sig väg till utgångarne, kastade sig
genom fönstren ned på gatan; de flesta
offren hafva befunnit sig å tredje raden eller
å galleriet. Här synas hela högar af lik
framför dörrarne, ja, enligt en uppgift hafva
samtliga galleribesökare funnit sin graf i den
brinnande teatern. Paniken var så våldsam,
att de redan utkomna störtade fram öfver
kropparne på dem, som kommit förut. Flere
personer blefvo härunder kväfda eller
lemlästade. Efter hvad det tyckes har hela
teaterpersonalen lyckats rädda sig.
Skådespelarne skyndade iklädde sina
teaterkostymer ut på gatan. Recettagarens dotter,
hvilken befann sig bland åskådarnc, omkom dock
i lågorna.
—
Stiftsnyheter.
Fullmakt. Sedan dosenten d:r J. A.
Lagermarks utnämning till lektor vid Luleå
allmänna läroverk den 23 mars vunnit laga
kraft har domkapitlet beslutat att fullmakt
för Lagermark skall utfärdas.
—
Ett bittert ord faller lätt från munnen, säger ett
kinesiskt ordspråk; men icke en gång 6
vagnshästar äro starka nog att föra det tillbaka igen.
Rättegångs- och Polissaker.
—
Dömd för sedelförfalskning.
Torparen Erik Fredin från Asnorrbodarne i Gnarps
socken af Gefleborgs län dömdes i onsdags
af Njurunda häradsrätt å Sundsvalls
kronohäkte till 5 års straffarbete för delaktighet
i förfalskningen af Sundsvalls enskilda
banks 50-kronsedlar och likaledes till 5 års
straffarbete för utprångling af ifrågavarande
sedlar, hvilka båda straff sammanslogos till
7 års straffarbete och 7 års vanfrejd.
Rörande åtalet för utprångling af Vesterbottens
enskilda banks 10-kronsedlar, blef han
i brist af bevis frikänd.
För brott mot 18 kap. 1 § strafflagen
blef arbetaren Jacob Nordlander,
kyrkoskrifven å Alnön och boende å Skönsmon,
vid ordinarie tinget med Sköns tingslags
häradsrätt i denna månad, af polisuppsyningsmannen
M. Stigell tilltalad och med anledning
af hvad ransakningen förekom af
häradsrätten förklarad skyldig träda i häkte.
Fortsatt ransakning härom egde rum i
onsdags å Sundsvalls kronohäkte. Nordlander
nekade till brottet och i brist af bevisning
blef han stäld på fri fot och frikänd från
åtalet. Mannen är 68 år gammal.
Stölden hos Witkowsky. För detta
brott tilltalade f. bonden Lars Persson
Norell från Hassela undergick i torsdags
fortsatt ransakning inför Sundsvalls rådhusrätt
å kronohäktet. Till denna dag hade den
tilltalades hustru Brita Hansdotter, född den
22 aug. 1838 i Bjuråkers socken, blifvit
häktad och hittransporterad för att ingå i
medsvaromål. Brita berättade att hon ett par
dagar efter det stölden blifvit begången
sammanträffat med sin man i Sundsvall, som
därvid anhållit att få låna pänningar af henne.
På fråga hvarför han behöfde låna pengar,
då han hade god arbetsförtjänst, svarade
han, att han köpt kläder och tyger för sina
pängar. Hustrun lemnade då mannen 7
kronor och såsom säkerhet för dessa hade
han lemnat henne en säck innehållande en
kavaj, en ylletröja, en skinntröja, ett
stycke kypert och 20 stycken näsdukar. Efter
hemkomsten hade hon sålt 40 alnar af
kyperten, för hvilken hon fått 8 kr., kavajen,
rödskjortan och skinntröjan hade mannen
tagit hand om då han några dagar därefter
hemkom. Näsdukarne hade hustrun kvar
utom två som hon gifvit bort. Af hörda
vittnen intygade riktigheten af hustruns
uppgifter, men Norell förnekade det oaktadt att
han lemnat hustrun det stulna godset och
kom för öfrigt ingenting ihåg rörande sina
transaktioner med hustrun. En handl. Per
Englund från Hassela omvittnade att han
tillbytt sig ett stycke tyg af Norell, hvilket
tyg andra vittnen intygade tillhörde
Witkowsky. Åklagaren begärde ytterligare
uppskof, som beviljades och hustru Norell
stäldes på fri fot, dock ålades hon inställelse
vid nästa ransakning vid hämtningsäfventyr.
Sedelförfalskning. Rörande den 1885
skedda stora förfalskningen af Vesterbottens
Enskilda banks 10-kronsedlar egde fortsatt
ransakning i onsdags rum inför Sköns häradsrätt å
Sundsvalls kronohäkte
Bagaren Carl Ivar Carlsson från Hudiksvall,
hvilken enligt häradsrättens beslut vid förra extra
tinget blifvit häktad och hitförpasaad, blef först
hörd och fick till en början redogöra för sina
föregående lefnadsöden, hvaraf framgick att han är
född den 21 mars 1861 å Wermdön i Stockholms
län; att han 1877 kom i bagarelära i Stockholm,
att han sedermera hade arbete å Gottland, i
Söderhamn och Hudiksvall samt att han 1882 kom i
kondition hos tilltalade Norberg i Heffners,
hvilken då hade bageri, hvilket han påföljande år
öfvertog, samt bedref bagerirörelsen där till 1886 då
han flyttade till Hudiksvall, där han sedermera
bedrifvit både handels- och bagerirörelse. Han är
gift och har barn samt kan både läsa och skrifva.
Rörande förfalskningen af här ifrågavarande
sedlar så hade han ingen del däri, väl hade han
misstänkt att Melander och Norberg haft något
brottsligt för sig emedan de allt som oftast stängt
sig inne och då notis kom i tidningarne att
sedelförfalskning egt rum, så misstänkte han genast
Melander för delaktighet däri, emedan han hade sig
bekant att M. var straffad för dylikt brott. På
grund häraf angaf han M. hos polisen i Sundsvall,
som häktade honom och lät honom undergå
polisförhör. Sedan M. blifvit lösgifven hade M. hotat
honom till lifvet efter angifvelsen och
sagt, bland annata ,,vore det i
Amerika så sköt jag dig om du kom in på min tomt".
M. hade dessutom varnat honom för Forsberg
och Westin. Äfven häktade Karl Andersson
hade hotat honom till lifvet efter angifvelsen och
yttrat att han skulle "se hjärteblodet på honom».
Angående hans delaktighet i utprånglingen så
förnekade han llikaledes bestämdt att därtill hafva
gjprt sig skyldig. På sommaren 1885 hade han
visserligen haft ondt om pengar, så att han vid ett
tillfälle lånt 10 kronor af Norbergs hustru, som
dervid lemnat, honom en Veaterbottenssedel men
om denvar falsk elIer äkta kunde han icke säga.
Skulden hade han betalt igen med bröd.
Melanders uppgift att han skulle vexlat bort en falsk
sedel å Tivoli förnekade han. Att han sammanträffat
med Forsberg å en biljard här i staden medgaf han
men förnekade att vid detta tillfälle hafva talt om några falska sedlar.
Arbetaren Karl Andersson, som likaledes blifvit
häktad sedan förra ransakningstillfället, är född den
30 november 1842 i Wedeslöfs socken af Vexiö
län, vistades i hemmet till 22 års ålder, då han
begaf sig ut på järnvägsarbete å skilda trakter i
riket. Sedan 1872 hade han haft sitt hemvist å
Skönsberg i Sköns socken, där han en tid egde 4
gårdar, men måste 1885 göra konkurs och har
sedan dess ej haft någon fast bostad. Kan läsa och
något skrifva samt förut ej straffad.
Han erkände att Melander bott hos honom under vintern
1885 och flyttade på våren, men
nekade till all kännedom om förfalskningen. (A.
uppträde mycket nervöst inför rätten.) På domarens
fråga om han ej talt med Fredin vid något
tillfälle svarade han; »Jag säger nej!» Likaledes
förnekade han att ha varit med om någon
öfverenskommelse att göra falska sedlar.
Ej heller hade han emottagit och utprånglat de
88 sedlar, som Melander påstått sig ha lemnat honom. A. påstod
sig dessutom vara mycket minnesslö, emedan han
på senare tiden supit mycket, så att han ej haft
reda på sig. På domarens fråga om han ej varit
nykter någon gång svarade han: »det mins jag
inte.» Carlsson hade han aldrig hotat, men väl
hade Carlsson vid ett tillfälle lofvat honom 500 kr
om han kundo leda i bevis hvem som för
Vesterbottenstiorna, hvartill A, svarat att därom
hade han ej någon aning. Han visste föröfrigt
icke huruvida han vid något tillfälle innehaft
någon falsk sedel och ej heller hvarifrån den
tiokrona kommit som polisen vid husransakan
funnit i hans rum. Hvar A. uppehållit sig under
eftersommaren 1885 hade han mycket sväfvande
uppgifter, men han erkände att han varit i Örnsköldsvik
och Sollefteå dock endast några timmar å den
senare platsen. För öfrigt påstod han sig haft
sysselsättning ombord å fartyg som lastade i
Ångermanselfven, men hvad något af dessa hette kunde
han ej minnas. Några falska sedlar hade han ej
haft med sig till Ångermanland och behöfde det ej
heller »för den tiden tiden hade jag mycket
pengar både i Sundsvalls och Medelpads banker.»
E. O. Melander blef därpå upphämtad, och på
fråga om han kände Andersson svarade han: »Ja
det gör jag, men det är ej den Karl Andersson, som
här är i fråga; denne har jag kändt i 17 år, det
är en genomhederlig karl». Därpå anhöll M. att
få den frågan framstäld till A., om han kom ihåg
att de vid ett tillfälle, antagligen 1884 eller 1885,
tillsammans hittadt en mängd 5- och 10-kronsedlar
af Sundsvalls enskilda banks, som varit nåtgot brända
af hvilka större delen blifvit lemnade till banken.
Tillfrågad hvad afsigten var med denna fråga, då
den ej hörde till saken, svarade M. att han ej hade
någon särskild afsigt därmed, men den utgjorde
»själfva anknytningspunkten för förfalskningen».
Då Andersson förnekade att ha hittat några
pengar, yttrade Melander: »det är den rätte Andersson.»!
Rörande Carlsson hade Norberg uppgifvit för M.
att han, C, var en person som man ej behöfde vara
rädd för, hvarjämte han vidhöll att han å Tivoli
sett Carlsson inneha 4 à 5 falska sedlar, däraf han
bortvexlat en. Själf hade M. icke lemnat C. några
sedlar, utan trodde han att C. fått dem af Norberg,
men därtill hade denne nekat. Vid ett tillfälle hade
Norberg och M. blifvit oense, emedan M. förebrått
N. att han drog för många in i affären, så hade N.
vid flera tillfällen låtit Sjöbloms gosse utprångla
falska sedlar. Af samma gosse hade M. hört att
N. utprånglat för 700 kr. sedlar.
Melander omtalade dessutom huru det tillgått vid
hans häktande hösten 1885, då Carlsson och
Norberg voro närvarande, och då N. försökte att stoppa
på honom falska sedlar för att kompromettera
honom.
Hvad Andersson angick så hade denne
förbehållit sig att tryckningen skulle ske hos honom, men
hinder hade kommit i vägen. Själf hade M.
lemnat A. 4 à 500 stycken sedlar, hvaraf A. tog 38,
resten gömde M. och A. tillsammans i skogen, men
A. stal sedan bort allesamman. Ändå hade A. gjort
anspråk på flera sedlar, »men det kunde ej gå an».
För M. hade A. uppgifvit att han vexlat bort
åtskilliga sedlar i Sollefteå, men supit upp det
mästa af pengarne. Andersson skulle ej dela med sig
till M. af vinsten, emedan det var hans idé.
Melander påstod dessutom att A. utprånglat
många sedlar till en handl. Nordin som var vid rätten
närvarande.
J. A. Norberg vidhöll hvad han förr berättat samt
tillade att Andersson och Westin blifvit skickade
till Sollefteå att utprångla sedlar. Han hade
dessutom hört af Forsberg och Westin att de
utprånglat för 1,500 kr., och att A. utprånglat sedlar hos
Sjölunds i Heffners.
N. J. Forsberg vidblef sin förra berättelse med
tillägg att Melander efter tryckningens slut, fått
igen plåtarne.
Melander inföll härvid att detta icke var sant.
Plåtarne måste han genom list förskaffa sig åter
emedan de ville behålla dem. Norberg hade
föreslagit M. att de skulle trycka 20,000 kr. och sedan
sälja plåtarne till uppgifven person, och att han
för det ändamålet skaffat plåtarne åter för att göra
dem rena. Norberg förnekade denna uppgift.
F. A. Westin vidhöll sin förra berättelse.
Melander angaf slutligen torparen E. Fredin i
Åsnorrbodarne för stöld af 70 kr. från Melanders
hustru i november månad 1881 och anhöll att han
därom måtte ransakas. Fredin, som var upphemtad
ur cellen för att upplysningsvis höras i
förfalskningsmålet, förnekade att ha stulit pengarne,
utan hade de kommit af en tillfällighet i Fredins
händer, hvarefter de blifvit återlemnade.
Sedan förhöret härmed afslutats begärde
Carlsson att blifva försatt på fri fot och Forsberg samt
Vestin önskade slut i saken, hvaremot Andersson
ej brydde sig om huru det blef.
Åklagaren begärde uppskof och att alla skulle
kvarsitta i häktet.
Efter hållen öfverläggning stäldes Carlsson på
fri fot, med förständigande att inställa sig vid
nästa ransakningstillfälle vid hämtningsäfventyr,
hvaremot de öfriga skola i häktet afbida nästa
ransakning, som blir den 14 april.
— Efter ransakningens slut rörande sedelförfalskningen,
tilltalade åklagaren, länsman Sjöstedt
J. A. Norberg för olaga ölutskänkning och Karl
Andersson för den 29 augusti hos Kristina Selin
å Skönsberg föröfvadt hemfridsbrott. Båda nekade,
hvarför åklagaren begärde uppskof för bevisning
Lifdömd. Arbetaren Olof Olsson-Hjelm
— gossen Johan Petter Vesterbecks,
brödförsäljerskan Anna Dahlqvists och
prostituerade Anna Sandlunds mördare, samt
stiftaren af mordbränderna i Hernösand
sistlidne höst — fick, som vi i förra numret i
korthet omtalade, i tisdags sin dom af Hernösands
rådhusrätt.
Utslaget är, enligt Vesternorrlands Allehanda, af följande lydelse:
»Rådhusrätten har tagit detta mål i öfvervägande
och finner tilltalade arbetaren Olof Olsson-Hjelm
genom eget erkännande, hvilket af i målet förekommande
omständigheter bestyrkes, vara lagligen
förvunnen att hafva
dels den 17 augusti 1881 å vinden till elementarläroverkets
då under byggnad varande hus i uppsåt att döda
tilldelat gossen Johan Petter Vesterbeck ett slag i hufvudet
med en bräda, hvilket slag varit ovilkorligen och troligtvis
ögonblickligen dödande samt därefter med en slidknif sargat
hans kropp
dels den 28 januari 1885 uti brödförsäljerskan
Anna Dahlqvists bostad i uppsåt att döda
tilldelat henne två slag i hufvudet med en yxhammare,
hvilka slag hvart för sig varit ovilkorligen och
nästan ögonblickligen dödande samt sedermera —
hvilket ock varit motivet för brottets begående —
i Dahlqvists bostad tillgripit ett penningbelopp af
ungefär 30 kronor,
dels den 1 oktober 1887 uppsåtligenn anlagt eld
i skräddaren Karl Modigs inom fastigheten No. 125
i 8:de kvarteret här i staden egande uthus, som
varit så beläget att elden till människoboning
lätteligen kunnat spridas, i följd af hvilken
mordbrandsanläggning ej mindre ifrågavarande uthus
nedbrunnit än äfven ett Modig tillhörigt af
människor bebodt hus, en uthusbygnad tillhörande
arbetaren Petrus Nyberg, ett uthus tillhörigt jungfru
Märta Karolina Myrholm samt en vice häradshöfding
S. Hjertén tillhörig uthuslänga blifvit af elden
förstörda, hvarförutom ett annat Modigs
boningshus samt ett boningshus, tillhörigt ofvannämde
Petrus Nyberg, blifvft skadade och åtskillig Modig
tillhörig lösegendom till ett värde af 70 kr.
uppbrunnit:
dels den 7 sistlidne oktober äfvenledes uppsåtligen
anlagt eld i en byggmästaren L. Backlunds
sterbhusdelegares hölada från hvilken elden
kunnat till människors boningar eller vistelserum
spridas, ehuru endast ladan med ett däri förvaradt,
jordegaren A. O. Edlund tillhörigt parti hö och
grönfoder uppbrunnit;
dels sistnämde dag längre fram på aftonen
uppsåtligen anlagt eld uppe å vinden till ett åkaren
Fredrik Jonsson inom egendomen No. 279 i 8:de
kvarteret i närheten af människoboningar beläget
uthus, som jämväl i grunden nedbrunnit;
dels den 20 sistlidne oktober inne å det invid
oen uthuslänga samt helt nära boningshus belägna
afträdet till rådmannen m. m. J. V. Liedbergs
egendom påtändt det bakom sitsen liggande papper,
hvilken eld likväl af tillstädeskomne personer
blifvit släckt, innan den hunnit anställa någon skada:
dels sistnämde dag senare på aftonen anlagt eld
i en grosshandlaren m. m. S. J. Hamberg tillhörig
afsides belägen trösklada, hvilken jämte däri
förvarade Hamberg tillhöriga omkring 1,000 lisp. hö
och diverse körredskap samt åkaren Sjölund tillhöriga
öfver 800 lisp. grönfoder genom branden gått
förlorad;
dels för omkring 4 år sedan från muraren E.
Ersson utan inbrott tillgripit en i Erssons byrå
förvarad penningsumma af 18 kr.;
dels sistlidne höst från bemälde Erssou utan
inbrott tillgripit vid ett tillfälle 9 kr. i penningar
och vid ett annat tillfälle ett fickur med
vidhängande kejda, värda sammanlagdt 20 kr., och
dels slutligen den 31 sistlidne oktober tillgripit
jämväl utan inbrott från muraren Hans Qvarnberg
en börs värd kr. 1.60 med inneliggande kr. 12.50 i
penningar; hvaremot rådhusrätten vid det
förhållande att målseganden Östman uppgifvit sig icke
ega vetskap därom att han genom stöld förlorat
något penningbelopp finner Olsson-Hjelm icke
kunna lagligen till ansvar för stöld från Östman
kunna fällas.
Och pröfvar rådhusrätteu förty rättvist
döma honom Olof Olason-Hjelm:
att för mordet å gossen Johan Petter Vesterbeck
vid hvars begående Hjelm ännu icke uppnått 18
års ålder, jämlikt 14 kap. 1 och 40 §§ strafflagen
jämförda med 5 kap. 3 § samma lag hållas till
straffarbete i 10 år och för alltid vara medborgerligt
förtroende förlustig;
att för mordet å Anna Dahlqvist jämlikt 14 kap.
1 och 46 §§ samt 21 kap. 1, 8 och 10 §§ jämförda
med 11 kap. 14 § strafflagen mista lifvet genom
halshuggning och för alltid vara medborgerligt
förtroende förlustig;
att för mordbrandsanläggningen hos målsegaren
Karl Modig jämlikt 19 kap. 2 och 22 §§
strafflagen hållas till straffarbete i 10 år och för alltid
vara medborgerligt förtroende förlustig; att för
mordbrandsanläggningen i byggmästaren L. Backlunds
sterbhusdelegares lada jämlikt 19 kap. 2 och
22 §§ strafflagen hållas till straffarbete i 8 år och
för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig;
att för brandanläggning hos målsegaren Jonsson
jämlikt 19 kap. 2 och 22 §§ strafflagen hållas till
straffarbete i 8 år och för alltid vara medborgerligt
förtroende förlustig; att för anläggning af eld
å målseg. Liedbergs afträde jämlikt 19 kap. 2, 6
och 22 §§ strafflagen hållas till straffarbete i 5 år
och att för alltid vara medborgerligt förtroende
förlustig: att för brandanläggning i målseg.
Hambergs trösklada jämlikt 19 kap. 3 och 22 §§
strafflagen hållas till straffarbete i 4 år och för alltid
vara medborgerligt förtroende förlustig, samt
slutligen för de af den tilltalade hos målsegaren
Ersson och Qvarnberg föröfvade olofliga tillgreppen att
jämlikt 20 kap. 1, 11, 12 och 18 §§ för andra
resan å särskilda ställen och tider föröfvad stöld
hållas till straffarbete i 1 år och 6 månader och att i
två år öfver den ådömda strafftiden vara förlustig
medborgerligt förtroende, skolande Olsson-Hjelm
därjämte ersätta målseg. Ersson den från denne
tillgripna egendom med af honom fordrade 47
kronor;
hvarjämte, och då Säbrå tingslags häradsrätt
genom utslag den 11 nästlidne februari förklarat Olof
Olsson-Hjelm för försök till rån och i sammanhang
därmed under synnerligen försvårande omständigheter
föröfvade mord samt anstiftande af mordbrand
i bebodt tätt intill andra människors bostäder
beläget hus skyldig till ansvar jämlikt 11 kap. 14 §
14 kap. 1 och 46 §§, 19 kap. 2, 6 och 22 §§, samt
21 kap. 1, 8 och 10 §§ strafflagen, rådhusrätten
dömer honom att för detta mord jämte i
sammanhang därmed stående rånförsök mista lifvet och för
alltid vara medborgerligt förtroende förlustig, samt
att för mordbrand, hvarvid elden släcktes innan
densamma hunnit göra skada hållas till straffarbete
i 4 år och för alltid vara medborgerligt förtroende
förlustig;
kommande Olsson jämlikt 4 kap. 4 § strafflagen
till försonande af samtliga sina ofvan omförmälta
missgerningar att i ena bot mista lifvet genom
halshuggning och för alltid vara medborgerligt
förtroende förlustig.»
Meddelanden fr. allmänheten.
Redaktionen af Sundsvalls Tidning
behagade intaga följande svar:
För att komma att till fullo se huru en
sanningsenlig sak skall kunna bortförklaras
enligt Gimåns flottchefs önskan uti
Sundsvalls Tidning n:o 33, men på samma gång
förklara mitt påstående uti Sundsvalls
Tidning n:o 29, att det har hand t att högsta
anbud har antagits; vill jag ställa en
erinran till chefen för år 1887: hvarför blefvo
spekulanter förkastade, som voro försedda
med borgen, hvilken anses vara antagtig,
men af chefen förkastades ooh högsta anbud
antogs.
En påminnelse för År 1886; Hvarför blefvo
flera spekulanter på 17:de distriktet förka-
stade, som voro försedda med fullt antag-
lig borgen ooh spekulanter som ej chefen
kunde nnna förkastliga enligt reglementen.
Chefen upplyste följande: »Jag eger rättig-
het att öfverlåta flottningen till den som
innehar mitt fulla förtroende, och det gör
bolaget ingenting om de betala något hun-
dradels öre mer per klaiup blott de få en-
treprenörer, eom Aro vana titt sköta flott-
ningon. J. Andersson
Norrleringen.
Anhålles om plats i eder ärade tidning
för nedanstående;
Vid folkmötet å Nacka Palmsöndagen
som skulle sAtta stadgat pris A mjölk och
potatis, hade äfven jag nöjet att få yttra
mig, men i förbigående kom jag att stöta
pA den moderna kkdedrAgt våra arbetare-
hustrur bftra, hvilket påstående jag ej gärna
skulle vilja hafva vidrört offentligt, ty det
var endust min egen åsigt. Dock förundrar
det mig att munnen, som få i svett och möda
tjäna sina penningar, kan hylla denna osed
samt visa harm öfver att jag ej kan förena
mig med den bak hängande öfverflödsartikeln.
Det var långt ifrån min tanke att skaffa
mig ovänner med detta yttrande, hvarför jag
härmed önskar hafva sagt, att de som känna
sig otillfredsstälda mil svalka sig af den
nyfallna snön ooh taga min förmaning:
befatten eder ej med dessa mjölk- och
potatismöten på sabbaten, ty de hafva ej med
helgelsen att göra. A—s.
Till rederierna i Sverge och Norge.
Som kändt är hafva frakterna under
senare åren mer och mer fallit till en punkt
där de nästan utan undantag, oaktadt
bästa omtanke lemnat förlust; efter allt
utseende kan sjöfarten i Bottenhafvet i år icke
börja förr än i juni månad, hvarigenom
fartygen komma att göra en resa mindre än
vanligt därifrån, men då behofvet af
tonnage är mycket stort gifves här ett icke
ofta återkommande tillfälle att åvägabringa
en förhöjning i frakterna om rederierna
hvar för sig eller i sammanslutning
föresätta sig att icke sluta någon frakt under
25 pros. utöfver hvad som var gällande
förra året, verkningarne däraf skulle snart
blifva synbara. Med all aktning för hrr
mäklares sirkulär och deras bemödanden att
medla emellan redare och befraktore verka
dessa fraktlistor endast till frakternas ned-
gång och återhållande af en naturlig steg-
ring, samt böra därför med största urskilj-
ning begagnas, såsom grund för fraktuppgörelse.
Kolfrakterna i Stilla bafvet, synnerligast
mellan Australien och Amerika hafva
under året stigit med minst 50 pros.,
spanmåls- och andra frakter därifrån till Europa
äro äfven högre och visa tydligen tendens
att hålla sig fasta blott sammanhållning kunde
ega rum, eller om hvar och en för sig
arbetar i samma riktning med frakternas
uppgående till mål. Redare.
I en järnvägskupé möter hr A. en vän, som är
ute på sin bröllopsresa. De båda herrarne börja
samspråka, och hr A., som frapperats af den
nygifta damens ovanliga fulhet uttrycker i en
hviskning sin förvåning för vännen öfver att denne
kunnat gifta sig med en sådan fågelskrämma.
— Tala högt! svarar den lycklige äkta mannen.
Hustru min är döf som en mur.
Strödda underrättelser.
Röfvarelif. I Falkenbergs Tidning för
den 21 d:s läses: I går ankommo hit un-
der bevakning tre medlemmar af det här i
orten beryktade Lejonska följet. Krono-
länsman M. Larsson höll med de fångne
ett kort förhör å vaktkontoret, och skulle
de härifrån i dag på morgonen forslas till
Halmstad.
Det var ett vackert klöfverblad, som rätt-
visan nu omsider lagt embargo på. Den
24-årige Evard Amandus Sandelin,skattskrif-
en i Gällared, var den till utseendet hyggli-
gaste, och dock, har han ett dråp på sitt
samvete. För dråpet å vallackaren Kind-
berg har han å IVya varfvet- aftjänat fyra
års straffarbete, och i friskt minne har man
väl hans vildsinta beteende, då han, ut-
sluppen från fängelset, å en af Halländska
ådömts något som hälst straff.
Alexander August är lika litet som den
föregående obekant, fast hans syndaregister
j hur så märk och blodig färg som den-
nes. Likasom stallbrodern syntes han obe-
rörd af hvad som nu lades honom till last.
Carl Fredrik är ett »ubjukt, som i sitt
ansigte bär bofvens kännetecken, häri ej
inräknadt de minnen i form af djupa van-
ställande än* från forna blodiga bataljer.
Ett färskt sår, skottsår, öfver vänstra ögat,
gjorde hans uppsyn ännu vildare och obe-
ligare.
in orsaken till deras fängslande uppgaf
’ångföraren:
1 måndags eftermiddag hade de tre vaga-
bonderaa, hvilka kommo från kustbygden,
& ett stfllle i Krogsered stulit en töm och
därefter våldgästat y>JL flere ställen. Slutli-
gen hade de kommit till Krogsereds gast-
gifvaregärd och där begärt tak öfver nat-
ten, hvilket äfven beviljats, men då de väl
blifvit, som det heter, varma i kläderna,
hade de enligt gammal vana, börjat upp-
föra sig ej allenast pockande utan rent af
våldsamt, OfverfalUt folket å gästgifvare-
gården med hugg och slag. Då gick bud
till de närboende med begäran om hjälp.
Hjälpen kom, men de hjälpande öfverföllos.
En af dem, handl. Andersson, blef till och
med så illa handterad, att han förlorade
medvetandet. Först aflossade han dock ett
skott mot väldsverkarne, hvilket råkade
Carl Fredrik öfver venstra ögat. Då blefvo
vagabonderna skrämda och flydde, ett par
på v,ägen mot Rya, den andre till ett ökändt
etfllle i Krogsered.
Sedan förstärkning ankommit anstäldes
skallgång efter fridstörarne och hade den
till resultat, att alla tre vid 1-tiden voro
uppbringade. Nu var det nära att bön-
derna lynchat skälmarne. Känn- och syn-
bara tecken på allmogens berättigade för-
trytelse fingo de dock.
Likt vilda djur drefvos de ned till Rya,
där fånggevalcfi<rern tog dem i sitt hägn,
hvarefter de forslades hit.
En konstig gubbe finnes på den s. k.
Vestaskogen i närheten of Yxhults stenhug-
geri i Kutnln, Nerike, där han ordnat sig
ett näste, som troligen saknar sitt motstycke
i vårt land. Stugan är till det yttre om-
höljd med torra gran- och björkbuskar, så
att icke en enda stock i väggen är synlig.
Deesft gran- och björkruskor nar han hop-
rappat med krentursgödcel, så att kojan vid
hastigt påseende liknar till sitt yttre en torr
rishög. Ofvnnmt kojans tak teser sig en
skorsten, som för egen del är värd ett om-
nämnande. Den är inemot två meter hög
och gjord af kullerstenar i form af en py-
rainidT i hvars öfra öppning en ansjovisburk
tjänar som ett yttre spjäll, för att utestänga
snö, regn, m. ni. För ljusets insläppande
finnas två små fönstergluggar. Det säges
att gubben och hans gumma hafva hälften
hvar af stugan och osannolikt ser det icke
ut, ty den del, som bör vara gummans, är
rätt bra upphyfsad i förhållande till gub-
bens.
»Odlare-A nners», som han af allmänhe-
ten ka1 las, lär vara född värmlänning, men
vet hvarken af fader eller moder. Han sä-
ger sig vara född i ett stall och därför tyc-
ker han att det ej är så fasligt noga med
honom i hvardagslifvet. Namnet »ödlare-
Anners» har han erhållit därigenom, att han
i sin bästa ålder flitigt använde hacka och
spade samt ändrade mossar och backar till
fruktbärande fält. Heder åt honom i det fallet!
Gubben har en bergfast hälsa. Hvad hans
lefnads- och matordning angår, så är den
ganska tarflig och afviker skarpt från an-
dra människors. Han förtär korn, som en
tid legat i vatten, och stöter sönder kokta
ben, som en tid fått stå i vatten och draga
ur sig. I denna röra doppar han bröd och
förtär det hela med ganska god aptit som
han plägar säga och utan att däraf må illa.
En gång om året bestryker han hela sin
kropp med tjära för att icke ohyra skall
besvära honom. En af honom förfärdigad
dragkärra samt kälke väcka öfverallt un-
dran genom den mängd af föremål, som aro
fastspikade vid desamma.
Hans hustru är en dugande husmoder,
men som omöjligen får ordna något i hem-
met för guSbens envishets skull.
Under den nu rådande kalla väderleken
hade hans närmaste grannar icke sett eld
vara uppgjord i deras spis på flere dagar,
hvarför dessa gingo dit för att se huru »Od-
lare-Anners» med gemål hade det, men de
möttes i fönstret med det svaret: »Mig är
ingen fara med, sköt er själfve!»
Halfannan million att förtjäna. För
dem, som möjligen vilja spekulera i ned-
gräfdn skatter, återger Ner. Alleh. i öfver-
sättning ett på franska affattadt bref, hvil-
ket i förra veckan anlände till en numera
afliden örebiobo, hvilken följaktligen ej är
i tillfälle att begagna sig af tillbudet. Bref-
vet lyder:
Fängelset i Barselona (i mar» 1888.
Min bästa herre!
Var god skänk mig all er uppmärksamhet:
För ett år sedan tvingades jag att i omgifniu-
garna af er stad nedlägga en liten järnkista, som
innehöll en summa af två millioner francs i fran-
ska och engelska banksedlar. Dessa penningar gaf-
vos mig at Insurrektionsrådet i Newyork för fri-
görande af Kuba, mitt fosterland, från spanska re-
tyrauui för att i Europa köpa vapen och
„_„____denheter. Det skulle vara allt för långt
att i detta bref meddela er alla detaljerna af detta
irliga uppdrag tills dato för att rädda dessa
valutor. Jag biel’ arresterad här i Barselona och
sitter i detta fördömda fängelse, anklagad för
uppror och förräderi. Jag väntade dagligen min
frihet; meu jag har intet annat att vänta än att
dömas till ständig landsflykt från Spanien och dess
kolonier och att bota cn summa af 1,981 francs
för rättegångskostnader och som jag tror i böter;
när jag uetalar denna summa, skall jag föras till
gränsen och sättas i frihet.
När summan nedgräfdes, kartlagdes marken, och
kartan ligger i ett lönnrum i min reskoffert. Den-
na koffert är i sekvcsterdomstolcns våld tills jag
betalar nämda summa.
Kan ni förfoga öfver 1,981 francs, för att jag må
unna uttaga den beslagtagna kofferten? Om ni
kan komma hit för att öfvertaga kartan, så kom,
men om ni inte kan eller vill komma bit, kan ni
sända mig pengarne på post, för
att min tagna koffert, och då skall jag skicka kartan
för att ni må forska efter mina nedgräfda sedlar,
och då ni funnit dessa, skall ni följa mina nya
föreskrifter. Om ni hjälper mig med pengarne,
skall jag gifva er för edra tjänster 500,000 francs.
Om min koffert säljes på offentlig auktion, då är
allt förloradt.
Var god svara så snart som möjligt i följande
form: ni skrifver på ett inre kuvert (för att
öfversändas till herr Mariano Llopés) och på det
yttre följande adress:
Espanna
Sennor Don Numesio Garcia
para daar à Enrique Blasco
C. de Tallers n:r 76 — l:o — 2:o
Barselona.
Jag kan ej sända er detta bref frankeradt, ty jag
har ingenting. Jag önskar absolut tystnad. Jag
förstår blott franska.
Som märke i st. f. att utsätta ert namn, var god
sätt detta tecken (U. C.)
I förhoppning om snart svar helsar jag er
uppriktigt.
Mariano Llopés.
Det fordras, som syns, en blind tro till
denne obekante utländske bedragare, som
har oförsyntheten att till för honom okände
personer i skilda trakter af Sverge utkasta
så grofva krokar. Utsigten att få napp är
sannerligen icke stor, men det har dock
händt, och därför fortsättas inbjudningarna.
Svindlaren förjänade näpst och sådan
borde kunna beredas honom, om vårt
utrikesdepartement för ändamålet satte spanska
polisen i rörelse.
Från utlandet.
Frankrike. Kampen mellan franska
regeringen och Boulanger antager en allt
skarpare karakter och tecknar sig till att
få en bedröflig utgång för revanche-generalen.
Kabinettet Tirard har omsider
erkänt att öfverseendets tid är förbi och
uppträder nu med stor kraft och bestämdhet.
I fredags konstituerade sig den militära
undersökmngskomitén, som nedsatts för att
profva Bouklangers tillvägagångssätt, och i
Paris är man allmänt af den mening, att dess
uttalande skall bli obehagligt för herr
revanche-generalen. Samtidigt anstränga sig
de regeringsvänliga bladen af alla krafter för
att bevisa, hurusom den glans, som en
tid omstrålade Boulangers namn, är oäkta.
Republique Francaise framhåller att generalen
gjort sig skyldig till medveten osanning,
då han på sin permissionsansökan
skref till ministären att han dittills
samvetsgrant lydt dess befallningar, ty samma dag
hade han bevisligen uppträdt förklädd i
Paris. Matin vidhåller att Boulanger visat
grof olydnad mot krigsministern och
stämplar honom som upprorsmakare, men värre
än allt annat för generalen är dock det
löjliga ljus, i hvilket förklädningarne och
de hemliga besöken i Paris låta honom
framstå. Härom yttrar Kölnische Zeitungs
Pariskorrespondent:
Ögonvittnen bekräfta nu hvad de
boulangistiska bladen hittills icke velat höra
ett ord om, att Boulanger varit flera gånger
förklädd i Paris och linkat genom
gatorna som en »veritabel halte fan». En viss
Martinet, som den 29 februari af en
tillfällighet kom att fara i samma kupé som
generalen från Clermont Ferrand till Paris,
såg, då man framkommit till Lyonbangården,
generalen trycka ned hatten i pannan,
slå upp rockkrageu, dölja hakskägget med
en halsduk och sätta de beryktade blå
glasögonen på näsan. Vidare har en senator,
som sett hur generalen Hukade, så snart
han kommit till Paris, gifvit sina bekanta
en humoristisk beskrifning på denna
kostliga syn. Slutligen fick också polisen nys
om saken.
Italien. Den italienska militära tidningen
»Esercito», hvilken vanligen plägar vara
väl underrättad, har, efter hvad tidningen
säger, från pålitligt håll mottagit följande
underliga meddelande:
»Jag kan med säkerhet meddela eder,
att Frankrike för några veckor sedan var
på väg att företaga ett plötsligt angrepp
på Spezia med en stark flotta och en
afdelning landtrupper. Planen var
fullständigt förberedd i marinministeriet i Paris
och flottan var nästan färdig. Krigsförklaringen
skulle hafva afgifvits blott några
få timmar i förväg. Italienska regeringen
emellertid i tid underrättelse om planen
och rustade sig kraftigt till försvar;
men regeringen var intagen af stora
farhågor. I Spezia och Genua arbetade man
med feberaktig ifver på att stärka försvaret,
så att saken nu står helt annorlunda».
Times’ meddelare i Rom påminner om,
att han redan för en tid sedan omtalat, att
ledande kretsar rådde det intrycket, att
fara för angrepp förelåge.
Crispi tillkännogaf också på den tiden i
italienske deputeradekammaren, att viktiga
skäl föranleda honom att tills vidare
behålla utrikesportföljen, men att han
hvarken kunde eller borde yppa dessa skäl.
Faran skulle, såsom synes, hafva inträdt
samtidigt med att fransk-italienskt
handelsfördraget upphörde att gälla, eller omkring
d. 1 Mars.
Emellertid har man svårt att uppfatta
underrättelsen i »Esercito» såsom annat än
en sensationsuppgift. För en
krigsförklaring tarfvas franske kamrarnes samtycke,
utom att franske utrikesministern Floureus
liksom öfver hufvud nuvarande kabinettet
äro allt annat än krigiskt sinnade.
II.
Såsom advokat visste Randals gäst allt för
väl, att en framställning af händelser blott
under en förutsättning kan göra sig fullt gällande:
den måste börja från början. När han
redogjort för de förberedande underhandlingarne vid
hans besök i villan samt omtalat sitt första
försök som fiskare under Kittys ledning,
tystnade han och fylde sitt glas på nytt.
Derefter kom han till den äfventyrliga planen att
undgå spionerna.
— Hvad sade damerna om den? frågade
Randal. Hvem yttrade sig först?
— Mrs Presty naturligtvis. Hon gjorde
invändningar mot att riskera sitt lif ute på sjön
i dimman. Unga frun deremot visade en
beslutsamhet, som jag ej trott henne om, hon
tänkte uteslutande på Kitty, insåg det
utförbara i mitt förslag och lemnade genast rummet
för att rådgöra med värdinnan. Emellertid
skickade jag bud på trädgårdsmästaren och
underrättade honom om, hvad jag hade i sinnet.
Han var en af dessa engelsmän, som duga till
mer än man kan se på dem. Hade man dömt
efter hans ansigte, skulle man trott honom
färdig att somna, under det jag utkastade min
plan. När jag slutat, visade mannen emellertid,
af hvad skrot och korn han var. På
korthuggen engelska gjorde han några frågor, som
med ens ingåfvo mig aktning för hans förstånd.
— Hur stor packning, sir?
— Endast det allra oundgänglignste, svarade jag.
— Hur många personer?
— De båda damerna, barnet och jag.
— Kan ni ro, sir?
— Både i färskt och salt vatten, herr trädgårdsmästare.
Att fråga mig, en storväxt engelsman, om jag
kunde ro!
Nå väl, en timme derefter stodo vi färdiga
att gå i båten, och den ovärderliga dimman var
tätare än någonsin. Mrs Presty gaf efter
under hvarjehanda protester. Kitty var alldeles
vild af glädje, hennes mor lugn och sansad.
Då vi kommo ned på bryggan, upptäckte jag
emellertid der en person med bössa i handen.
— Det var väl icke en af spionerna? inföll
Randal.
— Nej, trädgårdsmästaren var ett förslaget
hufvnd. Han hade förr i verlden varit sjöman,
och det är ett yrke, som lär folk att tänka och
handla i samma andetag. Sedan jag talade vid
honom både ban lyckats få se en skymt af
kanalerna utanför huset och igenkände i den
minste af dem en pereon från trakten, som
hade ganska väl reda på båthuset.
— Den pojken är inte så tokig, som han
ser ut, sade ttädgårdsmästaren, och nämner han
något om båthuset, så fattar kanske den andre
misstankar. Derför tyckte jag det vara bäst
att postera min son här på bryggan för att
hålla utkik. Får han se någon annan båt lägga
ut (det fins en der borta), så fyrar han af ett
»kött för att varsko oss, så att vi inte bli öf-
Jag tog för gifvet, att hon åtminstone skulle
förklara sig beredd till hvilken uppoffring som
helst för sin dotters skull. Men dylikt löst
prat kom ej öfver hennes läppar, med en
frihet från hyckleri, som förtjeoade aktning,
tillade hon helt enkelt:
— Jag vill göra allt för att narra Herbert
Linley och de spioner, han skickat ut efter oss.
Hur glad blef jag ej, då hon redan samma
dag fick sin belöning! Vi kommo för sent till
stationen och måste vänta till nästa tåg. Hvad
tror ni, vi upptäckte? Jo, de båda slynglarne
följde oss, i stället för mrs Linley. Förmodligen
hade de vändt sig till hyrkusken och kant
igen oss på beskrifningen. Nog af, de gjorde
nu onödigtvis den långa resan till London med
samma tåg som vi, fast vi begripligtvis drogo
försorg om, att de ej fingo se oss. När vi
kommo hit, tyckte mrs Presty och jag
hvarandras händer som de bästa vänner och
reskamrater i verlden... Men nu tycker jag mig
förtjena ett glas vin till.
— Fortsätt bara, så skall ni få en hel flaska,
sade Randal. Hvad tog Kate sig till med
barnet?
— Hon gjorde det bästa, hon kunde — hon
lemnade landet. Mrs Linley hade redan förat
kommit på den tanken att undvika de vanliga
hamnarne, exempelvis Folkstone och Dower, der
man antagligen skalle ha ögonen på dem, och
söka slippa undan från Hull, som en gång i
veckan bar ångbåtslägenbet till Bremen. Det
blef en tråkig resa från denna del af
Cumberland, med en mängd besvärliga tågombyten,
men de kommo emellertid fram i rätt tid.
Första underrättelsen från dem fick jag i ett
telegram från Bremen, der de afvaktade vidare
instruktioner. Dessa skickade jag med en duglig
och pålitlig man, en italiensk kurir, som jag
känt i åtskilliga år Jag trodde mig handla
förståndigt uti att skaffa mrs Linley en van i
nöden, under det jag måste hålla mig på afatånd...
— Nå, det var väl så äfven?
— Jo, f—n heller! Det var ett missgrepp.
Jag hade varit alldeles för klok och fick bota
derför. Ni mins, hvad jag hade förmått
henne till...
— Ja, ni lyckades efter mycket besvär
öfvertala henne att söka skilsmässa.
— Alldeles riktigt. Jag hade också vidtagit
alla anstalter för den saken, då jag fick ett bref
från Tyskland. Min förtjusande klient hade
ändrat sig. Det fick jag för att jag varit
för klok.
— Jag förstår er icke.
— Käre vän, ni är litet inskränkt i afton.
Jag både varit nog lycklig att rädda mrs Linley
och barnet, och min förträfflige kurir både i en
af Hannovers förstäder hittat på en så säker
tillflyktsort, att hon ej vidare fann någon
anledning tags ut ett steg, som hon ju fann
upprörande och syndigt. Erfarenheten hade
öfvertygat henne om, att det (tack vare mig) ej
var någon fara för Kitty. Hon bad mig derför
underrätta min agent i Edinburgh, att hon
återtog sin ansökan om skilsmässa. Nu
förstår ni väl min belägenhet? Den obetänksamma
frun utsatte sig för en risk, som gjorde
min ängslan större än någonsin. Hvarje dag,
när posten kom, väntade jag att få höra, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
