Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Det var mörkt innan de äntligen kommo in, och
det var dem ändå en stor sorg att de icke hunnit
med hallonlandet. De hörde sig försiktigt för om
Ester ville lysa dem med lykta, så att de finge sätta
färdigt, men hon skrattade ut dem.
När de slutat äta, togo de fram sina pipor. Skörd
hade lärt Lennart att röka pipa, för att uppfostra
honom och höja honom till sin like. Lennart sade:
— Ja, sen är det väl inte något för mig å göra i
trägårn längre? För då tänkte jag börja gräva brunn
i morgon.
Skörd gjorde häftiga invändningar. Han drog
åter fram all sin erfarenhet av Skördatorpets
tragiska historia. Han talte om den ömkliga dag, då
hans far gav upp hoppet att få vatten och började
fylla hålet som kostat honom årslånga mödor. Han
talte om hur han själv rasat och knotat som pojke
för att han måste bära upp grus och sten i en spann
uppför en stege som ständigt måste längas. Hans
farfar hade tagit död på sig genom brunnsgrävning.
Intet i världen kunde vara mera förgäves. — Jag
tror det var därför jag reste till Kanada, för att allt
syntes så förgäves här, sade han med en plötslig
ingivelse.
Lennart gav sig inte en tum.
— Jag förstår inte varför det inte skulle vara
vatten på den här backen såväl som annanstess bara
en hitte at, sade han som alla generationer av
torpare sagt före honom. Djuren och trägårn behöva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
