Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
hon skulle få till påsk. Det betydde stickor, nystan,
brådska och den elektriska lampan.
Hon förstod att hon måste tända, men fann det
alltjämt för ljust.
Ljuset flöt genom rummet, hon följde med, ut
på de majestätiska vågornas rullande kammar,
alltid, alltid... Ett tomt musselskal sjönk till botten,
eller fastnade vid någon sten på någon kyrkogård,
det betydde ingenting, strömmen flöt vidare, och
hon kunde även utan musselskalet förnimma sig i
den.
Plötsligt satte Ka upp huvudet och nosade.
Ack, suckade han, vi hade det så fullkomligt
med varandra... Varför ska människor vara så
oroliga...
Maria ryckte upp sig och tände. Hon hann inte
längre än fram till skåpet, där stickningen låg,
förrän Ka morrade och gav skall. Det kom folk.
Lennart hade stått länge utanför det mörka
skolhuset. Han såg inte hur ljust där var, han trodde
mor sov och ville inte väcka henne. Men å andra
sidan kunde han inte heller vända om till hemmet
som inte mera var hans hem. Till slut hade han
dock ingen annan råd. Han gick, men vände en
sista gång i kröken och såg sig tillbaka. Då lyste
det upp i fönstret, och han skyndade uppför backen.
Det tog honom så, när han såg hur glad mor blev
vid hans ankomst, att han inte kunde säga ett ord.
När hände det sist att någon sken upp vid hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
