Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Gustaf Banér (Martin. J. Cardon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF BANER.
RIKS-RÅD.
J »kolen för ingen nöd unika tder dö,
och för ingtn välluit att lefva!
Det var en lysande tid för Sveriges adel, tiden under Gustaf Wasas söner,
men dess glans släoktes i blod af den yngste Wasasonen. Adeln ville stiga
i bredd med konungahuset, och Erik XIV tycktes gilla dess anspråk
genom de höga värdigheter han utdelade åt de förnämsta adelsmännen. Också
funnos bland Sveriges adelsmän många, hvilka genom bildning, rikedomar och
personliga egenskaper förvärfvat ett anseende, som väl kunde bära de
högre värdigheterna. Gustaf Baner, som hade till valspråk: «handla ärligt och
tala oförskräckt,« var utmärkt för sina dygder, men icke för någon nåd hos
kung Erik. Han förenade sig med hertigarne att störta Erik. Då
konungen var fången och insattes i den fordna skattkammaren, som hette Eskils
gemak, var Gustaf Baner en gång inne hos honom och förebrådde honom,
att han bortslösat de silfvertackor, hvarmed kung Gustaf fyllt nämnde
gemak, så att efter sex år icke en silfvernagel var öfrig. Den förbittrade
Erik svarade: «Jag har att tacka sådana skälmar, som du, att de hulpit mig
penningarne utösa.« Baner inföll oförskräckt: «Det är icke sannt: jag var
då icke i landet. Men sådane furstar, som J, bafvcn alltid tjufvar i deras
tjenst!« Då rådsherrarne råkade i onåd hos Johan III, och man lofvade
dem nåd om de blott ville erkänna sig brottsliga, var det i synnerhet
Gustaf Baner, som frimodigt vägrade att «bära falskt vittnesbörd emot sig
sjelf.« Han förde ordet för rådsherrarne, då de togos till nåder, och hans tal
var ödmjukt, men utan att förnedra honom sjelf eller hans medbröder. Efter
Johan lll:s död var Gustaf Baner en af dem, som hertig Carl mest
fruktade. Också styrkte Baner de öfriga berrarne i trohet mot kung Sigismund,
den de ansågo som sin rätte och laglige konung. Rådsherrarne ogillade de
riksmöten, som hertigen tvärt emot konungens befallning sammankallade.
Då de öfrige herrarne, Erik Sparre, Sten Baner och Göran Posse veko ur
riket, dröjde ännu Gustaf Baner och Thure Bjelke. Med en egen slags
ironi blefvo just de utsedde att till konungen framföra underrättelse om och
rättfärdiga de mått och steg, som hertigen och ständerna vidtagit Då flydde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
