Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 233. Erik Johan Stagnelius (Silhuett. Wallgren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK JOHAN STAGNELIUS.
SKALD.
Se ekens strid mot stormarna på fjellen,
Hör suckarna af lundens näktergal,
Dd mossan vexer, lugn och kalt, på hällen,
Och musslan sofver i sill gyllne skal.
Ju högre lif, ju större qval du röner —
Ett kors är denna verld för ljusets alla söner.
Stagnelius.
Ingen skald bar så skönt, som Stagnelius, besjungit smärtans mysterier, det
himmelska i lidandet. Också har ingen i sin sång så hel och hållen sjelf
fram-trädt, som han. Hela hans lif bestod i oupphörliga vexlingar emellan de finaste
känslor, de skönaste bilders lek för fantasien, samt de sönderslitande qvalen af
en objelpligt förstörd helsa, och ett lefnadssätt, som ingalunda bidrog att
återställa eller ens uppehålla den. Man skulle, om man med en sträng kritik ville
pröfva hans skaldekonst, finna den öfverlastad med ett svall af känslor, behäftad,
äfven till formen, med en mängd öfverdrifter; om icke just denna känslornas
sjudande oro, denna högt ofvan verkligheten spända flygt bildade den idealitet,
till hvilken hans skaldekonst höjer sig, och i hvars verld han framkallar dessa
öfverjordiskt sköna skapelser, hvilka just tvinga läsarens själ, som vill lära känna
dem, att skilja sig ifrån hvardagslifvet och verkligheten, för att med dem
andas himmelsluft och lyssna till samljud, sådana de endast kunna förnimmas i
stunderna af hänförelse, en hänförelse, som just han förstår att ingifva sina
läsare. Det underbara ingår derföre såsom ett betecknande element i hans poesi,
ehuru framstäldt med en så förvillande, idealisk klarhet, att det genom
trollkraften af hans lyra erhållit en bestämdhet i formen, en objektivitet, som ingen
lyrisk skald före honom förmått att låta framträda så kraftfull. Det sinnligt
sköna, då hans skaldmö med vigda händer framställer det, erhåller en
förkla-ringsglans, som, liksom himmelens eld, förtär det vidriga och låter en trånfull
ande blicka fram ur och uppenbara sig i de jordiska formerna. Alltifrån sin
barndom ådagalade också Stagnelius, så i handling som i sången, detta
känslofulla sträfvande att utur fallets smärta höja blick och klagan till det högre. Den
poetiska inspirationen var honom dertill det alltid färdiga medlet, den
upplyftande, den frälsande vingen. Sina kunskaper, som i vissa rigtningar, för hvilka
bans själ kände serskilda sympatier, voro ganska vidsträckta, hade hao ofta vun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
