Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
blandar, hvilar sig mot sängstolparna, bergen, och krymper
slutligen ihop till en dvärg, allt eftersom hornen boija växa.
Månen är en drönare i den stora himmelska bikupan, solen
visen, stjernorna silfverbien. Månen är en tjufpojke, ty han
kastar månstenar ned på oss. Månen är en garnhärfva, hvarpå
natten nystar deruppe i skyn, och hvilken hon innan månadens
slut utnystar. Månen är en Holländsk ost, på hvilken de
Holländska sjöcaptenerna i Elyseen frukostera. Månen är en blank
riksdaler, stjernorna plåt- och tvåskillingsstycken. Månen är en
svirrande student. . Klockan 6 eller 7 kommer han brusig,
rusig och rosenröd uppskjutande på himlen, böljar efter hand
att återfå sin bleka studerfärg, bläddrar i bokluntorna, molnen,
och tar stundom frihetsmössan, månringen, på sig, hvilket
betyder oväder och ofred i naturen. Måuen är nattens trollkettel.
Månen är en Schellingian: ty ljuset borgar han från den stora
Platonska philosophen, solen, han fördrager ej dager, lefver
helst i natt och mysticism, gifver åt alla andra föremål en egen,
besynnèrlig anstrykning, skapar svärmare. Månen är en catholsk
prest, som står mellan himmelens altarljus, stjernorna, med
skyarnes chorkåpa på sig och stänker vigvatten öfver jorden.
Månen är vår planets lakej — dock hvarföre längre smäda
honom? Låtom oss snarare betrakta honom från en ljusare sida.
Föreställom oss en söt, neckande, smäktande, brinnande,
längtande, trängtande, väntande, blossande flicka i en ljus
månskensstund, i hvita sidenskor med strålperlor, hvilande på en
skimrande divan. Hur ligger hon ej der, som en kärlekskyss,
som en naturens innersta suck! Månen lyser genom fönstret.
Du stiger in. „Älskade," hviskar hon, „hvarföre så?" Och så
sveper hon florsmanteln omkring sig, och hoppar emot dig, och
kysser dig, och lutar sitt bröst emot dig, och gråter, och ler
och gråter, och hviskar: „Fredrik!" och så tar hon dig i
handen och för dig till fenstret i månskenet, och så sätter hon sig
vid claveret.
Du öppnar fenstret. All naturen är tyst. I månskenet stå
träden liksom hviskande karlar, hvilka skynda på språng till
ett rendezvous. Källan spelar, floden sorlar, nattfjäriln surrar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
