Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
mar likna ett famnande månsken, hvilket vinkar och lockar,
hvälfver sig sakta, sänker och höjer sig mellan skuggorna. Nu
sjanker solen i böljan lik en glimmande fröjdetår. Har din
åsyn lockat henne, att så tidigt skynda sin kos? Hon bort*
kastar sin spira, krona och mantel, för att nedgå i vattnet och
badande omfamna dig.
Men se uppåt rymden. I spetsen för stjernorna tågar dess
Drottning, »aftonstjernan. Vid din anblick stanna de på hvalfvet
i ordnade chörer. Din invigningstimma slår. Skogen kring
Brunnsviken liknar ett mildt grönskande sidenomhänge. Du
rör din fot. Rädd blickar du äønu en gång omkring dig. Nu
försvinner solen, sista kukuropet höres i Haga, vinden rullar ut
vågen, hviskande böjer sig vassen, blommorna fyllas med
perlor, längtande utsträeker du armarna mot böljan, och i en blink
gömmer du de blottade formerna i dess famn. Vattnet ringlar
sig omkring dig och smeker din tjusande bild.
Sköna svan på den gungande ytan! Täcka Anadyomene på
den sälla, glittrande planen! Har böljan ett hjerta, hur mägtigf
skall det ej slå mot ditt eget i denna stund! Hon omfamnar
dig, hon kysser dig, hon brinner i eldslågor. Ditt buckliga
hår flyter som en dimma öfver sjön, beglänst och geuombrutit
af vesterns aftonrodnad. Hur tätt sluter sig ej vattnet intill dig!
Det pressar sig mot ditt sköte. Det darrar och skälfver af
förtjusning. Der uppporlar en bubbla från botten. Var det en
suck från de fängslade andarne i djupet? Sköna flicka! hvilken
hänryckning ingifver du mig icke, och likväl måste jag gråta
vid din åsyn. Vet du väl hvarföre? Ack! der du nu står,
hur liknar’ du icke en vattenros, som under blomningstiden
prunkande höjer sig öfver ytan, men vid sitt förvissnande åter
sänker sig ned under böljan! Ljufva, men sorgliga öde! Rosor
och tårar är eder lott, I jordens tärnor! Vore jag deruppe, jag
toge dig med mig öfver millioner stjernhaf. Jag skulle vid din
anblick få solen att hejdas i sin fart och den vandrande månen
att stanna öfver din hjessa. Förtärande, och dock ånyo
lifgifvande gestalt! Är du en dödlig? Häftigt andande håller du
handen på bröstet och blickar mot himlen. Ser du någon snö-
Sveiwk Læsebog. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
