Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Dödskallen.
__W
Kn gammal dödgräfvare gick en lördagseftermiddag, med
spaden i sin hand, på socknens kyrkogård, och lagade sig
lång-samligen till att uppkasta en graf för någon afliden, hvars
själlösa stoft dagen derpå skulle invigas åt jorden. Som han först,
med en mera van än stark hand, satte spaden till marken,
fästade han händelsevis sina blickar på en för flera år sedan
tillsluten graf, hvars nuvarande invånare han under dess lifstid väl
känt och ännu icke kunnat glömma. Denna grift hade likväl
sedermera mer än en gång blifvit omgräfd, och den första
innehafvarens benknotor, hvilka måst lemna rum för
efterkommande, lågo nu kringströdda på dödens åker. Emellertid visste
gubben ganska väl, hvem som först blifvit på detta ställe
her-bergerad, och suckade djupt, hvar gång han tänkte pä den
beskedliga och gästfria gästgifvaren Lars Månsson, i hvilkens hus
han ofta åtnjutit välfägnad, och om hvars plötsliga, nästan hem*
lighetsfulla död en lång lid mycket glunkats i orten, till dess
detta prat, liksom mycket annat, sedan folket ledsnat dervid,
hunnit vandra till det tysta.
När nu dödgräfvaren en stund stått och bligat på detta för
honom, och kanske för flera, minnesrika hvilorum, blir han
helt oförmodadt varse en dödskalle, som vaggade af och an,
och i det han visade tänderna, tycktes hafva lust att spatsera
ett stycke väg. Vid denna åsyn högeligen förvånad, och, ehuru
kraslrg af ålder, oförskräckt till sinnes, går gubben fram emot
dödskallen och ser tydligen, hur han rullar hit och dit, liksom
af sig sjelf. Han fattar honom, efter någon betänkningstid,
med handen, lyfter honom upp, och i samma ögonblick faller
ur den ihåliga, numera hjernlösa hufvudskålen en groda ned till
marken. Men der befann sig ånnu något mer, som icke föll
neder. Der satt nemligen en stor, rostig sextumsspik, säkert
och djupt inslagen genom hjessan.
«Aha!» tänkte dödgräfvaren — «det här ser underligt ut»
Och han gick genast, för att lätta sitt hjerta, med den genom-
7*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
