Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
Viste bon och talte så till förarn:
t(Låt mig följa på ditt lass ett stycke;
Jag är trött af bördan vid mitt hjerta."
Och han tog den bedjande på lasset,
Och hon satte sig bakom med fången.
Knappt så långt, som bjerpen uppskrämd flyger,
Sen hans grenkamrat för kulan fallit,
Åkte förarn aningslös och säker,
När en dolk, i dukens veck förborgad,
Leende Zigenar-qvinnan framdrog,
Och, mot mannen lutad, talte sakta:
uPassa på, min man, när hugget faller,
Skuffa förarn ned från kärran genast!"
Sade, och med all sin styrka samlad,
Slog bon i sin oväns skuldra knifven.
Genom jackan, gjord af vallman, trängde
Stynget mellan nyckelben och nacke,
Och ur förarns hand föll tömm och piska.
Men i blinken, stött af Adolfs axel,
Sjönk han sanslös mellan hjulen neder.
Glad till marken sprang Zigenarns maka,
Tög ifrån den slagne alla nycklar
Och befriade sin man och herre.
Lätt från hand och medja löstes jernen;
Fötterna allenast löstes icke.
Fempunds-tunga bultar, icke lästa,
Utan smidda fast med eld och hammar,
Tyngde dem och lydde inga nycklar.
Och han stod likväl, Zigenarn Adolf!
Glad på marken ren och eftertänkte,
Hvart sin färd ban skulle styra dädan;
När, ur dödens slummer vaknad, förarn
Öppnade sin blick och mötte röfvarns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
