Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
Ilen hans lif var som en björns i skogen;
Hvad den väldige behöfde, tog han,
Hvad han ej behöfde, lät han vara.
Nu från tinget, der sitt straff han utstått,
Sårad, sjuk och smidd i jern han fördes
Öfver Rangasalas ås tillbaka.
Midt på vägen, der som smalast åsen,
Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer,
Slog hau ögat opp och såg omkring sig,
Såg och talte stilla till sin fångvakt:
wNå, vid Gud, har icke Finland sjöar,
Stränder, skogar, lunder, berg och ängar,
Mäktiga att trolla qvar Zigenarn.
Om vid slutet af den långa bergbron,
Der, hvar mellan dunkelt gröna granar,
Strandens glesa gula björkar svaja,
Om jag der min hustru skulle möta,
Ville jag till henne säga: qvinna!
Dröj och föd ditt foster här till dagen,
Att mitt barn må se, i födslostunden,
Hur vår Herres verld är glad och herrlig;
Fast att dröja är oss tungt som döden."
Så han sade: utan akt på talet,
Åkte förarn fram i lugn sin kärra.
Stranden hann, i sakta rullning, kärran,
Och ett stycke framför den, på vägen,
Gick en ensam qvinna långsamt framåt.
Djupt på hennes randigt väfda klädning
Föll en gråhvit duk af lärft från skuldran,
Och på den, i svarta bucklor, håret. —
Förarn åkte fram och upphann henne.
Men med ena handen på ett spenbarn,
Med den andra emot barmen hållet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
