Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Skrek i höet, och i skogssjön anden,
Och någongång i modersfamnen barnet
Så gick dagen småningom till ända.
Men när solen sjunkit bakom bergen,
Satt Zigenarn Adolf, der han sutit,
Ej som förr, med filen sänkt på bojan,
Men med ögat fäst på spången ständigt.
Och han såg omsider förarn komma.
Opp han sprang, och stora tårar sköljde,
Rullande, hans väderbitna kinder;
Men i glädje brast ban ut och sade:
«Ingen nöd, mitt dyra barn och maka,
Ingen nöd, ty se! vår bror är trogen!"
-Straxt den kommande till mötes gick han.
Nådde honom, och på starka skuldror
Bar den trötte fram till ladan åter.
Men när förarn framtog maten sedan,
Brast Zigenarqvinnan ut i tårar,
Och Zigenarn Adolf satt och talte:
uÄten nu, men jag vill fila bojan,
Sen hvad öfrigt lemnas, vill jag äta/’
Men när hungern alla stillat hade,
Sökte de med fröjd i höet hvila.
Ren med mörker hade natten kommit,
Långsamt vandrande sin stilla bana,
Vaken låg likväl Zigenarn Adolf,
Vaken låg också hans trogna maka,
Tyste båda dock, tills qvinnan sade:
uHvad kan nu i vida verlden handlas,
Efter syrsan sjunger så beständigt?
Henne svarade Zigenarn åter:
uSvrsan, qvinna, gläds åt höets vällukt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
