Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Hvarför bär Oikameonna, den gamla, kransad
lock, hvarför bär det gamla liufvudet rosor? Krans
anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor
bär den glada. Smyckad må den älskade, må bru-
den vara. Gamla! kasta bort kransen“.
„Hvarför bär Lilameha, den unga, kransad lock,
hvarför bär det unga hufvudet rosor? Ofta vissnar
det unga hjertat af sorg, innan kransen vissnat på
lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i
hennes hår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär
den icke så stolt i dagen, att solen bränner den“.
Kransen må den unga bära högt; i hennes öga
bor eld, på hennes kind bor löjet, i hennes hjerta
glädjen“.
„Försigtigt må den unga bära kransen, långt
lif eger hon för sorgen; den gamlas krans hinner
knappt mera att vissna, innan hennes hufvud re-
dan sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung,
också hennes hufvud sirades af brudkransen och hon
trodde, att den aldrig skulle vissna. Wisclitonnoh, den
mäktige höfdingen, var hennes stolte brudgum. Hon
var hans öga, hon var hans wigvams ljus; han var
henne mer än öga och ljus, mer än lif och luft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
