Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
numera nästan endast i sin säng, men min flicka
kunde redan hjelpa mig både i verkstaden och att
sköta de mindre barnen, och vi hade allt vårt tarf-
liga bröd, fast min mans utgifter medtogo en något
stor del af vår inkomst. Men lian dog, och då först
blef det svårt.
Som q vinna kunde jag ej få fortsätta med glas-
mästeriet utan verkgesäll, och ingen sådan ville
åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än hvad
den nätt och jemnt kunde inbringa i vår lilla stad.
Då var jag åter oförståndig och misströstade och hade
velat dö, blott jag fått barnen med mig. Men Gud
hade ännu ej öfvergifvit mig. En barmhertig men-
niska gaf mig anvisning på en gammal, liderlig glas-
mästar-gesäll, som släntrade kring, tiggande på lands-
byggden. Honom vidtalte jag, och han var nöjd
att stå for verkstaden, blett emot det han fick mat,
litet simpla kläder och par supar om dan. Och så
fick han gå och släntra och göra ingenting som förr,
men han bar namn af verkgesäll och jag fick opåtalt
sköta yrket som ’förr. Så gingo några år.
Men ännu en pröfvotid kom. Gesällen dog,
och nu visste jag mig intet råd. Min äldste gosse
var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra in
rutor, isynnerhet när jag hjelpte honom, men han
var ändå inte gesäll. Men, vet fruarna, så genom-
goda och rara voro borgmästarn och rådmännerna,
att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan
som verkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i
stan som kunnat klaga deröfver, och han var, gud signe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
