Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Genom berg och öknar till Jarkent-darja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid den lilla fästningen Irkeschtam passera vi gränsen
mellan Ryssland och Kina och rida därpå ned i den härliga
skogen af popplar, pilar och buskar, som vid stränderna af
Nagara-tjalldi-älfven frodas mellan lodräta klippväggar. I denna
älskliga oas, vid tonerna af friskt, porlande vatten, måste vi
rasta öfver en dag; det är så svalt och skönt i skogen under
dagens timmar, natten är högtidlig som en kunglig begrafning,
isynnerhet då såsom nu väldiga kamelkaravaner med bomull
från Kaschgar tåga förbi. Man ligger och lyssnar med
obeskrifligt behag till de ledande klockornas dofva dång-dång i
fjärran; klangen höres allt klarare, den klingar allvarlig och
ståtlig och markerar kamelernas majestätiskt lugna gång; tittar
man ut i natten, ser man väldiga svarta vålnader spöklikt skymta
förbi; deras mjuka steg framkalla intet ljud, men klockorna
dunka med buller och bång och ekot svarar med samma klang
i klippväggarna. Man kryper till kojs och hör ljudet
långsamt dö bort bland bergen. Kanske du icke förstår hur det
är möjligt att denna enkla klockklang kan inverka med hypnotisk
kraft på mina hörselnerver, och minnet däraf leda mina tankar
i en ljus och glad riktning? Det är dock tjugu år sedan jag
hörde den för första gången och den har sedan dess gått
ljudande som en underton genom mitt lif. Vid klangen af
klockor har jag ridit från Bagdad upp genom Kurdistan, den
gången då araberna tågade för långsamt för min otålighet och
jag rymde från dem för att blifva upptagen med gästfrihet
af Aga Muhammed Hassan och vinna en obegränsad kredit
därför att jag var landsman med Karl XII. Vid klangen af
klockor har jag dragit genom Khorasan och Turkestan och styrt
färden genom Takla-makans öken och där ringde det till
begrafning, ty hela karavanen utom jag och två af mina män
omkom af törst. Och jag har dragit genom mongolernas land
och norra Kina vid klangen af klockor. De anledningar till
sorg och till glädje som omväxla under en långväga färd,
hafva för mig alltid varit ackompanjerade med samma klingande
musik. Drömmer jag nu någon gång i mitt lugna hem vid
Nybroviken om öknen och vaknar hastigt, lyss jag ofrivilligt
efter den klockklang som borde höra dit. Ringer det till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
