Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Den förtrollade skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRTROLLADE SKOGEN 37
och vildgås, som sannerligen smakade bra. Palta och en herde
hade följt stranden och väntade oss här. Nu fick jag en vild
idé; jag hade seglat länge nog och under den sista tiden fått
föga motion; jag behöfde en grundlig promenad till fots. Nåväl,
i öster reste sig Tjokka-tags skrofliga kam som en kolossal
svinrygg. Jag måste till hvarje pris korsa denna bergskedja
för att komplettera min karta från 1895. Herden mumlade
visserligen något om afståndet som sades vara ofantligt mycket
större än det såg ut; vi skulle icke förr än följande morgon
kunna nå vårt läger, där färjan låg och längtade utför floden.
Men se, saken var den, att jag nu fattat mitt beslut och då
hjälpa inga föreställningar, och jag kan gå om det kniper.
Lägret måste vi uppnå före nattens inbrott — eljest hade mina
kronometrar stannat, något som varit mer än sorgligt.
Klockan var öfver tre och dagens stjärna sväfvade som
en lysande ballong öfver Tusluk-tags toppar. Islam fick ta
hand om båten och med de andra två sträckte jag ut stegen
i riktning mot en låg pasströskel i bergskedjans kam. I rak
linje styrde vi dit. Den ena timmen gick och den andra gick
innan våra steg genljödo mot de första bergknallarnas grus-
sluttningar. Blåsten hade mojnat och åtföljts af fullkomligt
lugn. Flyktiga och lätta som en dröm flydde ett par rådjur
uppåt berget i långa, elastiska språng, som knappt tycktes vid-
röra marken. Våra skuggor voro redan betänkligt långa, då
vi togo de sista backarna upp till kamtröskeln. Och här voro
vi värda några minuters rast.
Hur underliga, sorgliga, men ändå dyrbara voro icke för
mig de minnen, hvilka här bestormade mig, med en skärpa
som hade det varit i går jag i denna samma öken utkämpat
den mest förtviflade och segslitna kamp mot döden! Det var
södra stranden af denna sjö, som nu låg och drömde i filosofisk
ro mellan sina berg, som den 23 april 1895 sett mig bryta
upp med en präktig och stark karavan mot den hemskaste
undergång och de ohyggligaste kval någon asiafarare upplefvat.
Belysta af den nedgående solens bjärta och färgrika sken
badade nu de höga dynkammarna i purpur och rödt, liknande
en gigantisk lavaström. De reste sig som grafhögar öfver mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
