Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Den förtrollade skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIBETANSKA AFVENTYR
döda tjänade och mina trogna, tålmodiga kameler, hvilkas klockor
tystnat för alltid. Det var denna allt förtorkande sand som tagit
lifvet af dem alla sedan vårt vattenförråd för länge sedan tagit
slut; och under dynerna slumrade de i sin långa, tunga döds-
dvala. Fem år hade förflutit sedan dess och deras lik hade
för länge sedan uppslukats af dynernas rastlöst vandrande tåg.
De hade försvunnit liksom skepp hvilka gå under på öppna
hafvet och sjunka mot okända djup. Jag tyckte mig höra
suset af en grafsång från ökenhafvets inre och då skymningen
bredde sitt bårtäcke öfver dessa sorgliga minnens skådeplats,
väntade jag blott att få se spöklika skuggor smyga omkring
bland sandkullarna, sökande hämnd öfver mig, som ofrivilligt för-
vållat alla dessa lidanden och kval. Jag såg honom så klart
framför mig, den gamle hederlige karavanföraren Muhammed
Schah då han låg döende och ropade efter vatten och då han
slutligen, i det ögonblick då jag lämnade honom för alltid,
borrade in sitt hufv.ud i den glödheta kväfvande sanden som
om han velat dricka sig otörstig af denna förrädiska, bedrägliga
dryck. Om han åtminstone efter döden fått lifvets drömmar
förverkligade: fått svalka och läska sin förtorkade strupe med
saftiga vattenmeloner och svällande aprikoser under palmerna
i Bihescht, muhammedanernas paradis!
Och jag, som varit orsaken till allt detta elände, jag satt
nu frisk och sund och ihågkom dessa dagar som en flyktig
episod i mitt lif. Ni kan väl då förstå att mina tankar måste
vara mycket allvarliga. Det gifves gåtor i lifvet, som man aldrig
får besvarade. Väl förstod jag att jag själf af en oändlig,
himmelsk nåd blifvit räddad; men hvarför hade de andra, som
voro oskyldiga till denna vansinniga vandring, dukat under?
Men solen sjunker allt djupare, den dyrbara tiden flyr
och vi få icke längre hängifva oss åt några drömmar. Nu gällde
det att komma ned på bergskedjans andra sida, där sluttningen
var oerhördt brant och bestod af idel klipputsprång. Ned skulle
vi ju på ett eller annat sätt och det var ett under att det
gick lyckligt. Vi gledo och rutschade utför de skrofliga hällarna,
vi läto oss handlöst åka ned genom klyftorna i skumrasket,
till föga båtnad för våra pantalonger och vårt arma skinn —
3«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
