Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Den förtrollade skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRTROLLADES SKOGEN 39
som båda delarna blefvo betydligt skamfilade. Jag hade den
fördelen att åka sist, så att jag icke direkt kunde bli ihjälslagen
af block som lösrycktes af de andras hälar, men då vi ändt-
ligen nådde de mindre branta sluttningarna vid bergets fot,
hade äfven mina kamrater sina hjärnskålar i tämligen god
kondition.
Sedan började en ändlös vandring i riktning mot flodlägret.
Natten hade redan insvept landskapet i sitt mörka flor. Jag
hade befallt Islam Baj att på kvällen tända en eld i skogen
nära kedjans norra udde. Timmarna förgingo och förgäfves
spanade vi efter något vänligt inbjudande sken. Ovan vid
dylika forcerade fotvandringar måste jag hvila några minuter
efter hvart tvåtusende steg — jag räknade dem för att kunna
bestämma afståndet; och jag längtade efter det tvåtusende för
att en stund få sträcka ut mig på den nattsvala sanden, ur
hvilken dagens värme redan hade flytt; jag var mördande trött
och låg på rygg och beundrade de outtröttliga stjärnorna.
Sent omsider varskoddes i fjärran det matta återskenet af
en eld. Har ni någonsin pröfvat att gå mot ett eldsken i
mörka natten ? Det stimulerar i högsta grad och kommer
vandraren att tro på målets närhet. Han går timme efter timme,
men afståndet till elden tyckes alltid lika stort. Till slut börjar
han att tvifla på att det verkligen är ett eldsken — det måste
vara en S :t Elmseld, som ständigt viker undan för våra steg.
Men nej! nu lägga vi en liten kulle bakom oss och då synes
eldens kärna och dess klara, flammande lågor. Vi ropa, men
få intet svar, vi påskynda stegen och hvila igen för att en
stund sitta och njuta af skenet; ack om vi ändå vore där!
Slutligen nådde vi dock den gräns, dit ljudvågornas yttersta
dallringar nådde och då blefvo våra rop’ icke längre obesvarade.
Då de våra förnummo att vi voro i antågande, ställde de
till en festlig illumination. De hade rastat i en del af skogen,
som bestod af döda förtorkade träd och dessa gjordes nu till
hungriga lågors rof. Redan på afstånd höra vi hur det knastrar
och sprakar i den torra veden och efter en stund marschera
vi in som i en brinnande stad, hvars bländande brand bjuder
det nattliga mörkret trots. Rödglödande stammar luta redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
