Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. I svindlande fart utför Tarim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 TIBETANSKA ÄFVF.NTYR
Isen påminde oss om den långa väg som återstod till
mötesplatsen; vi måste raska på om vi ej skulle bli infrusna
dessförinnan, och huru hade det då gått! Skulle vi tvingas
att traska till fots genom dessa oändliga, tysta skogar och lämna
allt vårt pick och pack i sticket! Nej, nu blef det regel att
färdas tolf timmar om dagen. Då jag i den tidiga, kalla mor-
gonen väl fått kläderna på mig, skyndade jag upp till männens
lägereld för att tina upp och intaga mitt rykande te. Ett vänligt
»salam alejkum», frid vare eder, möter mig då från alla håll.
Inom några minuter bjuder jag »loss», och så glider färjan
vidare på sin långa väg utför Tarim. Navigatörernas sång
klingar stämningsfullt mellan skogarna och dör först mot aftonen
bort; alla längta då efter den sköna lägerelden. Men för att
spara på tiden fortsätta vi långt efter solnedgången. Inga eldar
synas på dessa ensliga stränder, blott månens reflexer följa
beställsamt ringlarna på flodens yta, och från akterdäckets eld
kastas ett matt sken öfver vassen i strandbrynet. En af våra
ciceroner hade i uppdrag att hålla sig ungefär 100 m. framför
färjan i sin kanot. Han förde en väldig kinesisk papperslykta
på en snedt stående stång och i lyktan brann en ljusstark
oljelampa. Kanoten tog sig ut som en venetiansk gondol och
skenet dallrade i vattnet; härigenom kunde man i mörkret se
åt hvilket håll floden svängde.
Infödingarna i denna nejd voro otroligt skygga och svåra
att komma i beröring med. Ibland stodo de orörliga som bild-
stoder och stirrade på oss, men blott för att försvinna spårlöst
då vi nalkades. Vid en gård hoppades vi säkert att få fatt i
någon människa, ty grytan stod och puttrade öfver elden, får
betade däromkring och hundarna förde ett rysligt väsen. Snåren
i grannskapet genomsöktes och slutligen hittade vi en ensam
gosse. Men den stackaren var så rädd, att han icke kunde
förmås att öppna mun, än mindre lämna några upplysningar;
han stod bara och darrade och tittade i marken. Genom en
energiskt ordnad skallgång lyckades vi dock följande dag få
fast en herde, som togs med ombord och hölls i lindrig fången-
skap så långt hans geografiska kunskaper räckte.
Hur många fantastiska sagor och sägner måste icke upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
