Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En farlig ökenfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7» TIBETANSKA ÄFVENTYR
Då man bestiger en af dessa höga dynanhopningar, är
det landskap som skådas i öster rent af hemskt, men ändå
storartadt och häpnadsväckande i all sin sublima ödslighet. Här
möter blicken nämligen blott de höga, branta läsluttningar, som
stupa mot väster från kammen af hvarje ny dynanhopning.
Man tycker sig se ett haf af sand, hvars upprörda, jättelika
vågor varit på väg att rulla rakt mot åskådaren, beredda att
uppsluka och tillintetgöra allt; men af en osynlig makt hafva
de hejdats i sin gång och stelnat i sitt läge och tyckas nu blott
stå> och afvakta en befrielsens trollformel för att brusa vidare
mot väster.
Vid tredje dagens läger pröfvades att gräfva en brunn.
På 1,2 meters djup gaf den ymnigt vatten af —(— 4,8°, men det
var bittert som den mest koncentrerade saltlösning. På denna
förrädiska mark kunde vi alltså icke lita, det enda den bjöd
var odugligt; vi måste iakttaga den största sparsamhet med
de söta isblocken. Blott så mycket som nödvändigt behöfdes
hvarje morgon och afton fick smältas i grytan, och af veden
fingo blott tre stycken spintas vid hvarje lägerplats, två på
aftonen och ett på morgonen.
Den fjärde dagen rasade full nordlig storm. Luften var
mättad med flygstoft och sand och ur det täta töcken som
omgaf oss på alla sidor, framträdde blott de allra närmaste
föremålen, otydliga, underliga och hemska. Äfven vid middags-
tiden rådde skymning. Vi trängde in i dödsdvalans och det
ogenomträngliga vintermörkrets dystra hemvist.
Då vi korsat den tolfte depressionen, såg terrängen be-
tänklig ut; i det oändliga stretade vi uppför nästa sandpass;
men stigningen tog icke slut, alltjämt reste sig nya sandhöjder
framför oss, allt oftare stannade de trötta kamelerna för att
hämta andan. Ändtligen nådde vi högsta passet och djupt
under våra fotter utbredde sig den trettonde bajiren, hvars
jämna mark försvann i töcken; då hasa vi oss ned till dess
botten och lägra åter på flack mark.
Stormen lade sig under natten, och då jag i otta tittade
ut ur mitt pälside, spred månen ännu sitt silfversken öfver vårt
tysta läger, där alla sofvo tungt och kamelernas långdragna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
