Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En farlig ökenfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FARLIG OKENFARD 79
andhämtning störde den stora stillheten. Månen tycktes för-
vånad gapa på de dödliga kryp, som förirrat sig in i den
eviga sanden. Jag sände en hälsning med dess bleknande
sken till mitt hem i fjärran norden, dit mina tankar denna dag
med längtan drogos. Det var julafton, ödemarkens jul.
Trötta efter gårdagens ansträngande sandmarsch sofvo alla
ut och innan det blef lif i lägret hade solen redan klättrat upp
öfver dynryggarna. Kamelerna, som alltid lågo i en klunga,
för att värma hvarandra, kastade långa, bjärta skuggor utmed
marken, denna underliga, ogästvänliga mark, där man känner
sig som en tafatt och hjälplös gäst; det är som tillhörde den
en annan planet.
Nu utgallrades allt som kunde undvaras, ty härifrån skulle
den lilla hjälpkaravanen vända tillbaka till vinterkvarteret. Alla
männen tiggde och bådo att få följa med genom öknen, de
voro liksom jag förhäxade af dess attraktionskraft. Men här
hjälpte inga böner; ju färre vi voro desto längre skulle isen
räcka. De hemvändande försvunno snart som svarta prickar
i den gula sanden. Så afskars detta sista samband med de våra
och i söder låg öknen tyst och hemlighetsfull och väntade oss
— för att sluka oss, eller skänka oss fritt genomtåg?!
Julaftonen blef oss en tung dag. De jämna depressionerna
tycktes hafva upphört, och vi förirrade oss i allt högre sand,
där karavanen skred steg för steg oändligt långsamt och där
ständiga uppehåll vållades, då en kamel fallit och hans börda
måste lastas om, eller då en alltför brant och ogynnsam kam
måste bearbetas med spadar. Nordanvinden stack åter upp
och insvepte landskapet i töcken, medförande en känsla af hopp-
lös beklämning. Det föreföll som om vi användt våra an-
strängda krafter till att allt mera trassla in oss i en härfva, ur
hvilken vi sedan icke skulle orka att befria oss.
Jag gick till fots i förväg. En obehaglig utsikt väntade
mig då jag ändtligen nådde kammen af en 60 m. hög dyn;
dess läsida föll tvärbrant ned till vår 16 :e bajir, som låg där
och gapade som en kolsvart gryta under mig; dess mark var
nämligen genomvåt till ytan, kring dess rand löpte en ring
af hvitt salt och rundtomkring rest,e sig höga dyner; det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
