Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Äfventyr till sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii4 TIBETANSKA ÄFVENTYR
i måttlig sjögång äro lop-kanoterna ytterst farliga. En sådan
tingest är nämligen uthuggen ur en enda poppelstam; dess
botten är alldeles rund, hvilket gör att en ovan roddare icke
kan hålla balansen; vid minsta rörelse går kanoten rundt med
honom. Men dessa krängningar parera lop-männen med sina
åror, som för det mesta ligga i vattnet, och för öfrigt balansera
de i sina kanoter lika säkert och oreflekteradt som vi på våra
bicyklar.
För att undvika grunden måste vi emellertid hålla ut en
bra bit från land. Men snart gick sjön så hög att hela våg-
kammar slogo in öfver de låga relingarna och jag befann mig
i ett behagligt uppfriskande sittbad. Situationen var spännande,
men i längden ohållbar. Kanoterna voro redan till hälften fyllda
med vatten och ju djupare de lågo, desto lättare hade vågorna
att äntra. I ett tag sjönk Sirkins kanot och kastades hit och
dit af bränningarna; männen vadade och simmade i land, där
vi efter en stund sågo dem helt lugnt stå och vrida vattnet
ur sina kläder.
Min kanot kastades ännu som ett nötskal på vågorna. Jag
öste medan mina roddare klämde i allt hvad tygen höllo och
styrde rakt mot land. Hvarenda vågtopp gaf oss en kalldusch,
det klunkade och skvätte bland de filtar som utgjorde min sitt-
plats. Man hisnar ofrivilligt för hvarje ny våg som stormar
an; pang, nu sjunka vi, vi resa oss upp och hoppa i, vi äro
lyckligtvis på grundt vatten, som räcker oss till midjan. Mina
instrument och papper blefvo därför med nöd räddade.
I ogenomträngligt nattmörker anträddes hemfärden. Jag
förstår icke hur våra roddare kunde klara sig fram mellan sand-
bankarna i floden, men säkert är att de icke en enda gång
stötte på. En eld brann på stranden och färjans »salonger»
voro upplysta då vi lade till vid dess sida.
Följande dag kommenderade jag loss, och tagen af ström-
men dref färjan hastigt utför floden. Besättningen utgjordes
nu af Sirkin och Schagdur, Ördek och fyra störkarlar samt
de båda hedersgubbarna Pavan Aksakal, »den hvitskäggige
jägaren», och Kirguj Pavan, en gammal man, som 1896 gjort
mig så stora tjänster och som kände detta land på sina fem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
