Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Äfventyr till sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄFVENTYR TILL SJÖS jjy
Ut med kanoterna! ropade jag och alle man intogo i en
handvändning sina platser, sänkte årorna i vattnet och inom
några minuter voro vi ute på de stora, öppna vattenytorna och
hade hela sjön gapande framför oss. Vi susade fram öfver
det stilla vattnet och skummet fräste i kaskader framför bogen;
årorna stodo böjda som pilbågar och jag väntade att när som
helst få höra dem springa. Farten uppgick enligt loggen till
2,4 m. i sekunden eller 8,6 kilometer i timmen, hvilket kan
kallas väl rodt. Muselmanerna kände sig hemska till mods
och läto esomoftast höra ett doft och allvarligt »ja Allah»,
o Gud! Ännu så länge var atmosfären absolut stilla, men
man kände på sig att något fruktansvärdt förestod och man
såg på himlens växlande färgspel hur hastigt stormen vann
terräng.
»Nu är han framme på de yttersta dynerna,» ropade Kirguj
Pavan och i detsamma försvann den gula åsens nyss så skarpa
kontur och hela den östra stranden doldes i ett tjockt, grå-
gult töcken. »Ro, ro barn, Khodaim var», (det finnes en Gud)
tilläde han uppmuntrande.
Ännu hade vi en minut af lugn, i den nästa försvann den
blänkande spegeln från vattenytan, som om den etsats bort
af en frätande syra; ett hemskt brus höres, då den svarta stormen
slår ned öfver sjön i samma ögonblick som de första vind-
stötarna nå oss. De efterföljas af flera; vågorna rulla mörka
rakt mot styrbords långsida, deras skumkammar blifva allt
bredare. Allt häftigare rodde lop-männen, vi gjorde nu säkert
en mil i timmen. »Vi hinna ej», ropade de, »ja Allah!»
I en hast klädde jag af mig till hälften och bringade i
säkerhet de instrument och blad som icke fingo gå förlorade.
»Nu är han här», skreko våra roddare och reste sig på knäna,
böjde sig framåt och klämde i med förtviflans krafter, årtagen
följde så tätt efter hvarandra som skofvelbladen hos en hjul-
ångare, vattnet fräste framför kanoterna, som klöfvo det likt
förföljda svärdfiskar.
De första ilarna hade blott varit avantgardet. Och så kom
själfva stormen med häpnadsväckande våldsamhet. Den gaf
oss formligen ett slag, som skulle ha stjälpt kanoterna om icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
