Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Äfventyr till sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 1 8 TIBETANSKA ÄFVENTYR
de vana lop-männen i tid kastat sig öfver åt lovart. Nyss
hade den norra’ sjöstranden hägrat framför oss i fjärran som
en hårfin linje, men nu försvann allting och vi insveptes i
det fina, vinddrifna stofttöcknet. Det var en allvarsam känsla
som bemäktigade sig oss då vi icke sågo annat än rasande,
kokande vågor, bland hvilka kanoterna försvunno som halm-
strån. Af någon strand syntes nu icke ett spår.
»Håll dig fast vid kanoten om den fylles,» ropade jag åt
Schagdur, som icke kunde simma, och nu, nu gäller det!
Vågorna rullade doft och dånande, deras skumplymer pulvrise-
rades ständigt af den vanvettiga blåsten. Roddarne skötte sig
förträffligt, de togo hindren, genom att skära kanoten snedt
upp öfver afbrott i vågkammarna; ännu hade vi icke fått in
så värst mycket vatten och jag öste allt hvad jag hann men
genomvåta voro vi af stänket, som blandade sig med svett-
dropparna i männens pannor.
Denna kamp för lifvet varade sedan en stund som före-
föll oss som en evighet. Vågkammarna började slå in allt
tätare öfver relingen och allt oftare duschades vi af deras stänk.
Med armen sökte jag parera åtminstone en del af hvarje ny
våg och öste dessemellan. Men hvad hjälpte det i längden,
kanoten fylldes småningom och blef tyngre att ro. Vi voro
förbi af trötthet och skulle icke härda ut en minut längre.
Det var mörkt omkring oss, ehuru solen ännu icke gått ned.
Hvad nu, hvad har händt! Som af ett trollslag lägger
sig sjön, ingenting synes, men vågorna hafva sjunkit till obe-
tydligheter och äro icke längre skumfransade. Det var som
om en hinna hade spändts öfver sjöytan. »Två fots vatten»,
ropar Kirguj Pavan triumferande, »Khodaim var»!
Det befanns nu att från den norra stranden utlöpte en
lång smal sandudde och vi hade lyckligt nog, utan att ana
det, kommit i lä för dess vågbrytande skydd. En liten stund
senare framskymtade ett par mörka punkter genom töcknet, det
var tamarisker, och så sögo sig kanoterna fast i den långgrunda
strandens sand.
Roddarna voro nu så förbi, mer af själsskakningen än af
rodden, att vi måste taga oss en stunds funderare. Därunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
