Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Det ödsliga Tibet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 6 TIBETANSKA ÄFVENTYR
grusbeströdd, stiger långsamt upp mot bergens fot, ej ett strå
synes. På nyckfullt växlande afstånd äro små stenpyramider
uppresta för att tjäna vandrare till ledning i storm. Asiaterna
anse att de äro skyldiga vägar och stigar en viss gärd af
tacksamhet och lägga därför i förbifarten en eller annan sten
på rösena.
Våra båda små valpar tröttnade redan tidigt, och stuf-
vades därför in i en vidjekorg, som öfverspändes med filtar.
Jolldasch och Maschka kunde icke fördraga hettan. Tid efter
annan fingo de en klunk vatten, men blefvo oupphörligt efter.
Slutligen hördes de icke af alls. Då red Schagdur tillbaka
och fann dem i skuggan af en liten lerterrass, där de krafsat
fram kall sand och lågo och flämtade. Jolldasch kom godvilligt
med, men Maschka ville icke röra sig. Schagdur tog honom
då i sadeln. Han hade dock icke hunnit långt förrän hunden
blef konstig och började slänga med hufvudet, som slutligen
blef slappt hängande. Kosacken hällde då i honom den sista
vattenskvätten, men det hjälpte ej, han var redan död och
fick ligga, vid vägen. Det var ett hårdt slag att mista denna
vackra, trogna och modiga hund. För att rädda Jolldasch
bundo vi till hans förtviflan fast honom på en kamel och
lade en filt öfver honom. Där låg han och morrade och
kände sig förfärligt sjösjuk. Vår stora karavan, som gått i
förväg till Mandarlik, hade haft ännu större manspillan bland
sina hundar än vi. Icke mindre än åtta stycken hade dött
eller rymt tillbaka till sjöarna.
Ja, det var en svår bit denna ökenremsa, som skilde oss
från bergen. Men när solen hade spändt sin båge öfver himlen
voro äfven vi framme efter 141/2 timmars färd. I den första
lilla dalmynningen, där en bäck porlade bland yppigt gräs,
rastades en stund. Tänk er Jolldasch när han i sina bojor
hörde vattnet sjunga bland stenarna! Han reste öronen, gnällde
och bet omkring sig. Och då han och hans båda yngre kam-
rater i en hast blifvit släppta, de senare något stelbenta och
kollriga, störtade de sig i bäcken och började skeda i sig det
friska vattnet, under det att deras ögon gnistrade som kol.
Ibland gick det för fort och kom i orätt strupe; då hostade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
