Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Det ödsliga Tibet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ÖDSLIGA TIBET I27
de och harklade och så fortsattes sörplandet igen. Slutligen
lade de sig rak långa i vattnet, med både fram- och bakbenen
utsträckta så långt som möjligt, rullade sig i gräset, gläfste
af glädje och drucko på nytt. Hade vi blott haft Maschka med,
hade allting varit så bra.
Vårt tåg skred nu långsamt upp öfver den dubbla bergs-
kedjan Astin-tag, som utgör en gränsmur mellan den central-
asiatiska öknen och Tibet. Frisk luft, klara nätter, då och då
ett välgörande, lätt regn, inga bromsar, hur härligt! Vid
Temirlik i den stora breda Tjimendalen voro vi redan 2961 m.
öfver hafvet. Här mötte oss två sändebud från hufvudkvarteret,
förkunnande att allt stod väl till. De voro båda för oss nya
uppenbarelser. Den ena hette Khodai Värdi, en dummerjöns
som sedermera höll på att spela mig ett olycksdigert spratt.
Den andra, en ung afgan från Tjertjen, hette Aldat. Han
hade tillbringat vintern bland bergen för att skjuta jakar, hvilkas
skinn han plägade sälja åt köpmän från Kerija. Ung, vacker
och präktig ströfvade han årligen omkring som en Nimrod i
dessa höga fjälltrakter. Bössa, päls, knif och eldstål var det
enda han förde med sig; han lifnärde sig af de fällda jakarnas
kött och drack ur källorna från den eviga snön.
Aldat var en sympatisk och sällsam människa. Han skrat-
tade aldrig, talade icke i onödan, svarade kort och bestämdt
på frågor, gick nästan alltid ensam med bössan på axeln. Hans
blick var vemodsfull, spörjande och undrande, hans gång var
kunglig, han tycktes sväfva fram öfver marken lika lätt som
antiloperna och han blef aldrig trött i denna förtunnade luft,
som förorsakade oss andra så häftig hjärtklappning. Utan
tvekan antog han mitt anbud att följa med på min första tibe-
tanska kampanj.
Hvilket underligt lif, oförklarligt och tjusande på samma
gång!
»Hur bär du dig åt om jakten slår fel och du icke har
något att äta?» frågade jag.
»Då hungrar jag,» svarade han.
»Hvar sofver du om nätterna?»
»I skrefvor och raviner, någon gång i grottor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
