Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Det ödsliga Tibet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ÖDSLIGA TIBET I 5 I
som en galning hela natten utan att lyckas rädda mer än
ett. Anfallsplanen hade lyckats öfverdådigt, icke ens hundarna
hade märkt något; men »Mongolen» hade redan rymt, Jolldasch
sof i mitt jurt och den oerfarne Maltjik låg hoprullad som
en igelkott bakom männens tält.
Vi hade knappt börjat följande dagsmarsch förrän det ännu
saknade fåret kom galopperande utför en bergssluttning och
mottogs med jubel; man gläder sig mer öfver detta återfunna
får än man nyss beklagat förlusten af de nio.
På den väldiga bergskedjan Tjimen-tags kam uppnådde
vi den betydliga höjden af 4269 m., och skulle den 24 juli
korsa två andra kedjor af ändå kolossalare höjd. Jag blef
alltid långt efter emedan jag hade kartläggning, fotografering
m. m. att sköta. Mina följeslagare voro Tjerdon och Tokta
Ahun, en af våra speciella vänner från Abdal, som följde oss
några dagsresor. Hela dagen förgick, vi tappade ické bort
karavanens spår, och började längta efter den rökpelare som
skulle förråda lägerelden. Vi hade korsat den ena kedjan och
redo upp genom en smal dal, som ledde till den andras kam.
Vegetationen aftog och vi nalkades allt kallare regioner. Skym-
ningen föll på och det blef mörkt. De andra hade tydligen
fortsatt öfver nästa pass. Det hade varit en smal sak att rida
ifatt dem, men se, jag var bunden af min karta, som icke
kunde tecknas i mörkret. Här var alltså intet annat att göra
än att stanna där vi voro. Men Tokta Ahun fick rida vidare
med befallning att så fort som möjligt komma tillbaka med
mitt jurt och mina kistor.
Slamret af hästens hofvar mot dalbottnens grus dog snart
bort och sedan hade jag och min kosack det ej vidare trefligt
i den nattliga kylan och mörkret på en höjd af 4652 m. Vi
kröpo ihop i våra kappor och sutto och pratade. Tjerdon
berättade om sina äfventyr under manövrerna i Transbajkälien
och jag om de många dystra nätter jag genomvakat i Takla-
makan-öknen. Nattfrosten smällde på och vinden drog ned
genom dalen. Vi sökte skydd bakom ett par stora stenblock,
men det var för kallt för att sofva. Trötta efter elfva timmars
ridt hade vi alltför väl behöft en bägare te; om vi åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
