Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Det ödsliga Tibet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIBETANSKA ÄFVENTYR
stampa och gymnastisera för att hålla blodet i gång. Först kl. 3
på morgonen, sedan vi väntat i fem timmar, kom en liten undsätt-
ningskaravan och »supén» smakade bra efter sjutton timmars fasta.
Så korsades kedjan Kalta-alagan och vi styrde mot väster
genom en mycket bred och flack dal, där kulaner betade i
mängd. Jag blef mycket förvånad vid framkomsten till lägret
nr XV att vid ingången till mitt jurt få göra bekantskap med
två nya passagerare, ett par små, blott några dagar gamla kulan-
föl, som gingo fritt omkring och ej visade spår till rädsla.
Männen hade ridit ikapp dem, sedan deras mödrar tagit till
flykten. De voro alltför söta och älskliga dessa små vildåsnor
och det var min önskan att söka uppföda dem med mjölgröt
och taga dem med. Vi skulle ha skött om dem med största
ömhet och de skulle ha följt oss som hundar öfver sitt hem-
lands vidder. Men Tokta Ahun, som var en erfaren kulan-
jägare, försäkrade, att de icke skulle kunna undvara moders-
mjölken i mer än fem dagar. Då befallde jag att de små kräken
skulle föras till den plats där de fångats i betesmarkerna, för att
åter kunna hittas af sina mödrar. Icke heller detta förslag
kunde Tokta Ahun gå in på. Han hade funnit att modern
skyr sin unge som pesten, sedan hennes afkomling vidrörts
af människohänder. Hon hyllar tydligen den uppfattningen
att allt, som beröres af sådana händer, besudlas — en rätt
originell och världsvis filosofi. Den enda tjänst jag sålunda
kunde bevisa dessa ödemarkens barn, var att låta slakta dem
— de hade eljest fallit offer för vargar, som vimla i denna trakt.
Vår led går vidare mot väster ned mot sjön Kum-
köll. Omedelbart till vänster om vår route resa sig väldiga
sanddyner i ett kompakt bälte. På steppen förekommer en
bromsart som pinar hästarna och de vilda högdjuren svårligen
genom att bita sig fast i deras näsborrar. Kulanerna skydda
sig mot dem genom att, då de ansättas, hålla näsborrarna mot
marken och beta. Jakarna däremot rymma fältet helt och hållet
och tåga i soluppgången upp ibland sanddynerna, där inga
bromsar finnas. Mot aftonen gå de ned igen till stepperna.
Då emellertid vid fyratiden ett häftigt oväder bröt löst med
hagel och regn, förstodo jakarna att deras fiender skulle hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
