Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Rekognosceringar till sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REKOGNOSCERINGAR TILL SJÖS
143
eller en dröm. Endast invid båten skimrar vattnet sommar-
grönt, eljest marinblått af himlens återspegling.
Midt på den mer än milsbreda sjön hade man ett härligt
och storslaget panorama öfver de kringliggande bergen och
i öster och väster tycktes vattenytan sträcka sig i det oändliga.
Kutjuk rodde lugnt och kraftigt, men afståndet till södra stranden
tycktes alltjämt lika stort. Vattnet skvalpade kring åran —
det var det enda ljud, som störde tystnaden på det tibetanska
Döda Haf, hvars yta befinner sig på 4765 m. höjd öfver
världshafvet.
Vattnet är så salt, att droppar som falla i båten stelna
likt stearin; sedan det afdunstat kvarstår en tunn krithvit kupa,
som snart sjunker ihop. Ärorna äro hvita som om de målats,
våra händer hvita och sträfva, våra kläder hvitprickiga af stänket
och båtens inre ser ut som om farkosten användts vid någon
mjöltransport.
På morgonen hade vi sett karavanen långsamt skrida utmed
västra stranden, men då afståndet växte, förlorade vi den ur
sikte. Och då vi nu nalkades södra stranden, började vi åter
med kikare speja efter de våra, men de syntes icke till.
Framemot aftonen aftecknade sig södra strandens kullar
allt tydligare, men den nyss så blanka sjön blef liksom matt-
slipad och ett aflägset brusande hördes, som vi togo för en
i sjön utmynnande flod. Det var emellertid en uppstickande
blåst, som småningom gjorde sjön ganska svår; vi hissade segel
och nådde i strykande fart stranden.
Innan skymningen öfvergick i mörker, skyndade vi upp
på närmaste kullar för att speja efter karavanen. Men ej ett
spår af människor eller djur stod att upptäcka, hela nejden
låg tyst och vild, nästan hemsk, det kändes som att inträda
i en klosterruin, där ingen varit på tusen år. Medan Kutjuk
samlade jappkaktufvor, som här växte ganska ymnigt, vandrade
jag till fots in bland kullarna. En kulanskalle hade hvitnat
i en backe, där ett björnspår stod intryckt i den lösa marken.
Jag ropade och lyssnade men karavanen var och förblef borta,
och ingen eld förrådde att den lägrat.
I mörkret gick jag tillbaka till landningsplatsen, där Kutjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
