Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. 5500 meter öfver hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 TIBETANSKA ÄFVENTYR
tappa bort karavanen, då vi ju alltid hade kamelernas spår
till ledning. Men för säkerhets skull medtogo vi dock hela
återstoden af Aldats krutförråd, om vi icke vidare skulle finna
de våra.
Med mina två män red jag upp mot berget i slingrande
dalar. Två stora hvita vargar följde oss en lång sträcka och
Jolldasch, som var vid miserabelt humör öfver denna fräckhet,
måste hållas bunden — han hade varit förlorad om han fått
sin vilja fram — att rusa på dem. Den andra dagens afton
lägrade vi stelfrusna och dåsiga i en sluttning, där de sista
usla grässtråna växte.
Då lägret var färdigt — vi sofvo under dylika exkursioner
under provisoriska filtskydd — rapporterade Aldat, att en stor
jak gick och betade högre upp i backen, och bad att få gå
på jakt. Jag iakttog hur han smög sig som en katt i sänkorna
för att komma tillräckligt nära det intet ondt anande djuret.
Han hade den starka motvinden att tacka för att han obemärkt
kunde komma jaken på 30 stegs afstånd och få upp bössan
på gaffeln. Skottet brann af, jaken tog en sats så att jorden
yrde om honom, men sedan gick han blott några steg, stan-
nade, raglade, försökte hålla balansen, föll, men reste sig igen
och upprepade dessa rörelser flera gånger, innan han slut-
ligen föll hufvudstupa och blef liggande. Aldat låg kvar bakom
sin bössa, orörlig som en bildstod, för att icke väcka det döende
djurets uppmärksamhet och hämnd.
Det var en femtonårig, storväxt och fet tjur, hvars präk-
tiga fettklumpar vi sedan med blanka knifvar skuro ut. Vårt
läger låg 5143 m. högt och att gå till fots upp till jaken
var påkostande; man rår icke med mer än några steg i taget,
hjärtat bultar och hotar att brista, och man håller på att kväfvas
af andnöd. Vi hunno ej afsluta arbetet förrän mörkret föll på,
men följande morgon var Aldat i otta uppe igen hos sin jak.
Sedan hördes han icke af och jag skickade Tjerdon efter honom.
Han hade sjuknat och låg vid sidan af sitt offer och kom nu
nedraglande med häftig hufvudvärk och näsblod — tydliga
symptom till bergssjuka, som vi voro vana vid och som snart
plägade gå öfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
