Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. 5500 meter öfver hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIBETANSKA ÄFVENTYR
frusen och det är som att gå på svag is. Men sedan tinar
den upp. Vid ett ställe hade de fem kamelerna i allsköns
lugn passerat, men den sista, sjätte, trampade igenom med
båda frambenen. Han stod fast i gyttjan och sjönk allt djupare.
De andra fortsatte några steg, ledda af Turdu Baj, nosrepet
stramade och sprang och kamelen vrålade af smärta. Alle
man skynda till och aflyfta hans börda. Därunder föll han
på sidan, marken uppmjukades allt mer, han höll sig lika orörlig
som i vatten och ville ej anstränga sig, vi klafsade och smackade
i smörjan omkring honom och jag fruktade att han var för-
lorad. Vi surrade rep om hans ben för att hala upp dem
ett efter annat, packsadeln låg fastsugen i dyn och togs loss
och kamelen sjönk allt mer. Jag ville icke förlora detta präk-
tiga, trogna djur på ett så lumpet sätt. I en hast lossades
några tältfiltar, vekos ihop och lades en under hvarje upp-
haladt ben. På detta sätt fick kamelen stöd under sig och
vändes så på rätt köl. Sedan han fått hvila ett par minuter
tvingades han med rop> piskslag och dragningar i nosrepet
till en förtviflad kraftansträngning, lyckades resa sig och ragglade
öfver på bärande mark, med gyttja och dy drypande i klumpar
från ben och sidor. Medan han stod där darrande, andfådd
och kollrig måste han med knif rakas ren från det lerpansar
som betäckte hans kropp.
Så tågade vi fram öfver det ödsliga Tibet; vi längtade efter
människor men hade ännu 40 mil kvar till hufvudkvarteret.
Våra djur voro dödströtta och tålde blott korta dagsmarscher.
Tre dagars gång, hvila den fjärde var nu tågordningen.
Den stackars Aldat blef allt sämre. Han hade förlorat
herraväldet öfver både kropp och själ, föll ihop som en trasa
och stirrade ut i rymden med förvirrad blick. Om nätterna
låg han och yrade om sin mor, som var död och om sin
gamle far i Tjertjen. Ofta lekte honom hans forna jaktturer
i hågen och han ropade på mig och bad att få gå ut och
skjuta vildjak, ehuru han icke förmådde röra en lem. Första
tiden kunde han dock sitta till häst, väl fastsurrad, men snart
måste vi lägga honom på en kamel i en provisorisk bädd och
väl ombonad. Hans fotter voro kalla och hårda som is och
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
