Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. 5500 meter öfver hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIBETANSKA ÄFVENTYR
han anställt en ganska samvetsgrann visitation. Då hundarna
ansatte honom, fann han rådligt draga sig tillbaka; han måtte
ha anat att det stod illa till med vårt ammunitionsförråd. Några
skott funnos dock kvar och ett par af dem placerade Tjerdon
i bringan på en kolossal jak, hvars porträtt jag är i tillfälle
att visa. En närgången varg fick också bita i gräset, men
björnen fick icke skjutas, så gärna Tjerdon än ville åt honom;
han hade intet ondt gjort och icke rört det sista fåret, som
alltid hvilade mellan ett par kameler, där det var varmast.
i dessa trakter af Tibet var marken liksom maskstungen
af murmeldjur, hvilkas kulor öfverallt visade sina gapande hål.
De se obeskrifligt komiska ut dessa stora, starkt byggda gnagare,
då de enstaka eller parvis sitta och sola sig på hvalfvet öfver
kulans ingång. Då vi nalkas, tumla de som biljardbollar ned
i sina hål; men dessförinnan hälsa de oss med gälla hvisslingar,
som genljuda från alla backar. Vi blefvo formligen uthvisslade
af dessa kritiska åskådare. En gammal murmelfarbror, som
måtte ha varit döf och som aflägsnat sig öfver höfvan långt
från sin säkra kula, fick plikta för sin oförsiktighet. Han låg
på rygg och solade sig i en backe med framtassarna på magen
och såg dråplig ut, liknande en människa eller åtminstone en
apa. Jolldasch var som en pil framme och störde hans siesta
och medan han försvarade sig, hunno männen fram och bundo
honom och så stufvades han i fullkomligt oskadadt skick om-
bord på en kamel. Meningen var att tämja honom; han blef
vår gäst i två månader, men vildheten gick aldrig ur honom.
Så fort man nalkades, satte han sig på bakbenen, färdig att
nypa till med sina knifskarpa framtänder. Ett sår efter ett
sådant bett säges vara mycket svårläkt. Räckte man honom en
käpp, skar han stora spånor ur den. Vid lägren hölls han
bunden vid en kort käpp, hvars andra ända med ett rep var
förankrad vid en plugg i marken. Han ströfvade i cirkel kring
pluggen och på lämpligt ställe började han hvarje afton att gräfva
en kula, kanske i hopp att kunna rädda sig i dess gömsle. Ett
fåfängt arbete; innan han hunnit fotsdjupt stufvades han föl-
jande morgon upp på sin kamel, för att på kvällen börja en
ny kula. Till sitt hem fick han aldrig återvända, men blef
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
