Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. 5500 meter öfver hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5500 METER ÖFVER HAFVET
159
snart van vid att vagga på kamelryggen. Gjorde han oss
ingen annan nytta, så var han dock karavanens pajas och rolig-
hetsminister; han var alltför komisk i sina små funderingar kring
pluggen, och hyste ett outsläckligt hat till hundarna, som dock
aldrig gjorde honom illa.
Kulanerna voro allmänna och en sann ögonfägnad i sina
eleganta rörelser. Sex stycken följde oss en dag helt nära
och så länge som om de önskat anmäla sig att hjälpa våra
trötta hästar med deras bördor. Deras smäckra former äro
fulländade; de springa i halfcirkel, liggande 45° mot marken,
göra en oväntad manöver, tvärstanna på ett led ett stycke
framför oss och på sidorna om vår väg. Deras rörelser äro
så beundransvärdt regelbundna och säkra, att man kan tro
dem bära osynliga kosacker på ryggen.
Mina tjänare längtade nu uppriktigt bort från det ogäst-
vänliga Tibet och räknade dagar och mil som ännu skilde oss
från de våra. De blefvo icke heller glada då jag, på grund
af Aldats försämrade tillstånd, anslog den 22 september till
en extra hvilodag på södra stranden af en medelstor saltsjö.
Men då han följande morgon hvarken syntes bättre eller sämre,
kunde vi icke vänta längre, utan bäddade åter ned honom i
mjuka filtar mellan två bränslesäckar på hans kamel. Fotterna
inlindades likaledes i filtar och en hoprullad päls lades under
hans hufvud.
Lägret var uppbrutet och alla djuren stodo lastade. I det
ögonblick vi skulle sätta oss i marsch, upphörde Aldat att andas.
Hans vackra, afghanska ögon stodo halföppna och tycktes i
fjärran söka ett land, dit våra blickar icke nådde. Han, som
fordom med lätta och skyndsamma steg ilat öfver fjällen i
jakarnas spår, hade dukat under för strapatserna och slutat sitt
underliga, glädjetomma lif.
Muselmanerna samlade sig tysta och allvarsamma kring döds-
bädden. Men slutligen bröt Turdu Baj tystnaden och frågade
mig hvar vi skulle göra af den döde. Någon röstade för att
genast begrafva honom, men jag ansåg att han åtminstone
först borde få tid att kallna och kommenderade därför marsch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
