Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. 5500 meter öfver hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5500 METER ÖFVER HAFVET
ett stycke rostadt kulankött per man. Lägret uppslogs provi-
soriskt och elden fick brinna en god timme för att tjäna rädd-
ningskaravanen till signal — om det nu verkligen varit de
våras eld vi sett och om de till äfventyrs bröto upp på natten
för att söka oss längre västerut. Och sedan somnade vi i
en dödstung dvala under det gnistrande klara stjärnehvalfvet.
Vi befunno oss nu åter på blott 3471 meters höjd.
Morgonen den 15 oktober sofvo alla ut grundligt. Nejden
var tyst och öde, inga människor syntes. En källa upptäcktes
i närheten och vi kunde därför stanna där vi voro. Tjerdon,
som fått kulor och krut af Togdasin pröfvade jaktlyckan, men
kom kl. 2 tomhändt tillbaka. Men i stället sade han sig fjärran
västerut hafva sett något svart, som han först tagit för en
kulanhjord, men nu trodde vara ryttare, som nalkades lägret.
Jag skyndar ut med kikaren. Det är en beriden trupp
i ett moln af damm. Vi gå upp på en kulle och iakttaga
skaran under största spänning. Ännu är den långt, långt borta,
och tyckes sväfva ett stycke ofvanför vegetationsområdet, som
den ännu icke nått. På de guppande rörelserna märkes att
de rida hårdt. Nu försvinna de i det mörka vegetationsbältet,
men dammolnet reser sig ännu däröfver. Det måste vara de
våra, som ej observerat vår signaleld, utan fortsatt i otta, tills
de funnit kamelspåren och då insett att vi gått förbi hvarandra.
Spänningen når sin höjdpunkt, då två ryttare skymta fram
hitom buskarna; sedan synas ännu två, och en hel hjord af
hästar, som de jaga framför sig. De rida i karriär. Nu känner
jag igen Islam på hans skinnbaschlik. Han rider i teten på
en hvit häst. Han ökar farten och spränger fram något före
de andra, sitter af, hälsar och förkunnar att »allt är lugnt i
Schipkapasset». De öfriga voro Musa från Osch, Khodai Värdi
och Tokta Ahun från Abdal.
Den ömsesidiga glädje som förspordes, det lif som under
ett par hvilodagar rådde i lägret, de dundrande kalas på ris-
pudding som firades — allt detta kan läsaren tänka sig själf,
och jag behöfver icke tala därom. Blott ett par dagar skilde
oss sedan från det stora hufvudkvarteret vid Temirlik där vi
tyckte oss äga allt hvad denna världen kunde gifva. Och där-
I 69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
