Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. 5500 meter öfver hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 TIBETANSKA ÄFVENTYR
ödesteppen. Men intet tecken till samförstånd kunde förspörjas.
Nåväl vi fingo åtminstone värma upp oss ordentligt. Ett par
revolverskott aflossades, som klanglöst dogo bort i den mörka
rymden, utan att ens få ett eko till svar. Vi ropade, vi lyss-
nade med återhållen andedräkt, nejden låg tyst som en graf,
och elden visade sig icke mer. Kanske de redan sofvo tungt
efter en forcerad ridt.
Då vi lämnade vår egen eld gapade mörkret framför oss
ännu ogenomträngligare än förut. En blind kan icke skåda
en svartare natt, och ofrivilligt blickade jag upp mot stjärnorna
för att öfvertyga mig om att jag ej förlorat mina ögons ljus.
Timme efter timme släpade vi oss österut och djuren följde
med som om de anat bete.
Nu flammar elden åter upp! Vi passera ett första bälte
af buskar, tydliga förebud till vattnets närhet; vi kunde icke
hafva långt kvar till källorna. Tid efter annan ropade männen
allt hvad deras lungor förmådde, men deras röster förklingade
ohörda i natten. Den falska elden falnade och försvann. Var
det ett trollsken, en S:t Elmseld som bedrog oss, sväfvade
bort framför oss, lockade och flydde oss, efterhand som vi
nalkades!
I karavanen dog samtalet bort och vårt nyss uppflam-
mande hopp slocknade åter med elden. Marschtakten blef
ohyggligt långsam, vi gingo icke längre, vi släpade oss fram.
Då jag icke orkade längre, kommenderade jag till allmän be-
låtenhet halt. Vi hade fått mer än nog efter 12 timmars nästan
oafbruten vandring.
I en hast gjorde Tjerdon upp eld. Karavanen tog sig
ömklig ut i den bleka belysningen. Karlarna lågo på marken,
hvar och en på den punkt där han stannat. Vårt felslagna
hopp gjorde att vi kände oss dubbelt förbi. Kamelerna stodo
lugna under sina bördor och deras andedräkt bildade moln-
pelare i kylan.
Emellertid skulle vi icke blifva alldeles utan lön för vår
ihärdighet. Det befanns att vi voro omgifna af bete och bränsle,
hvars make vi icke sett på månader. En kanna vatten fanns
kvar och vår sena middag utgjordes af en liten kopp te och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
