Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. 5500 meter öfver hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5500 METER ÖFVER HAFVET
blef mörkt, ja kolmörkt, men vi uppnådde icke några källor.
Å, det är icke sa langt kvar nu, försäkrade Mollah Schah gång
på gång och stöflade på vidare, vägledd af sina gröna kattögon.
Den stig vi följt så länge dager rådde tappades bort. Tack
vare den hårda jämna marken höllo djuren ut under denna
långa tålamodspröfvande vandring.
Vi voro nära att domna af trötthet och sömnlust då de
båda vägvisarna tvärstannade och ropade: en eld, en eld i
fjärran. Det var som om en elektrisk stöt träffat alla; farten
ökades utan någon öfverenskommelse. Det lifligaste samtal kom
i gång i vårt lilla vandrande samhälle, där nyss en graflik tystnad
hade rådt. Allas blickar hängde förtrollade vid den lilla ly-
sande punkten. Om det var en stor eld, så var den så aflägsen
att vi ej skulle nå den under natten, men var den liten skulle
vi hinna den, ja, vi måste hinna den om vi också skulle
digna af trötthet då vi ändtligen fingo värma våra stela lemmar
vid dess sprakande bränder, där räddning väntade oss med en
öppen famn. Vi behöfde blott anstränga oss litet till för att
nå slutet på våra försakelser och mödor. Om en stund skulle
vi träffa de våra och sitta i deras krets och berätta om våra
äfventyr, medan rispudding med kött,.fett och grönsaker putt-
rade öfver elden. Vi usla, utslitna och hungriga vandringsmän
skulle då ändtligen få oss ett mättande mål.
I alla händelser hade Togdasin tydligen utfört sitt upp-
drag som en hel karl; han skulle få en ordentlig klump’ kinesiskt
silfver för sin redbarhet.
I svarta natten gingo vi rakt mot elden; än försvann den,
än flammade den åter upp. Våra lotsar varskodde för raviner
och fåror. Jag såg ingenting och måste hålla mig i båtbördan,
än på ena än på andra sidan, allt eftersom handen stelnade
af köld. Under de sista dagarna hade äfven jag fått gå till
fots, våra sista hästar förmådde knappt släpa fram sig själfva.
Nu syntes icke elden mer, vårt hopp slocknade och trött-
heten kom igen. Vi stannade ett tag i en nejd där tufvor
växte; ett par af dem antändes och vid skenet hopsamlades
ett väldigt fång som kastades på elden. Glupska lågor fladd-
rade i höjden och kastade ett rödgult dansande sken öfver
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
