Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Äfventyr i norra Tibet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’74 TIBETANSKA ÄFVENTYR
båthalfvorna. Jag måste dock erkänna att det ej blef mycken
sömn den natten. Väl hade jag fyra par yllestrumpor och
ett par sköna, pälsfodrade stöflar, samt filtar, pälsar och
baschlik, men då man ligger påklädd och kölden går ned under
— 22°, så är det stört omöjligt att hålla sig varm.
Vi voro också halft förfrusna då vi före dagningen kröpo
ur våra tunna skal och satte tekannan på eld igen. Jag måste
kläda af mig ett tag för att genom gnidningar få blodet i
gång. Nattkylan sitter dock kvar i märgen hela dagen och
riktigt varm blir man ej förrän man återvändt till sina vanliga,
relativt bekväma förhållanden.
I 19° köld stötte vi båten från land för att ännu en gäng
korsa sjön, nu i nordvästlig riktning, ty karavanen hade order
att marschera vidare åt detta håll och invänta oss vid en stor
eld, som skulle tjäna oss till ledfyr.
Redan långt utifrån sjön trodde vi oss vara på rätt spår
och tyckte oss se tältet, jurtet och djuren, men då vi voro
tillräckligt nära för att med kikaren se klart, förvandlades de
förra till ett par små kullar, de senare till en kulanhjord. Vi
gingo dock i land för att konstatera att karavanen fortsatt väster-
ut. Två björnar hade nyligen lunkat i motsatt led för att störa
murmeldjuren i deras djupa vintersömn.
Vi hade intet annat val än att ro utmed stranden och upp-
söka de våra. Ett rökmoln under den dalande solen bedrog
oss, det härledde sig från flyende kulaner. Jag var stelfrusen,
men Tokta Ahun höll sig varm med rodden, och han sjöng
en sorgbunden sång från Abdals hyddor. Slutligen genom-
trängdes mörkret af eldsken. I tre timmar höllo vi kurs på
skenet och så försvann det åter. Vi fortsatte dock och slut-
ligen besvarades våra rop af hundskall. Elden flammade då
upp i vår omedelbara närhet och en lyktgubbe mötte oss vid
stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
