Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 86 TIBETANSKA ÄFVENTYR
bergs- och stenöken, där vi hade föga utsikt att finna vatten,
och jag insåg därför att en riskabel resa förestod.
Emellertid marscherade vi på genom fabulöst sterila och
ödsliga nejder, som endast sällan upplifvades af ett eller annat
kamelspår. Det var mig en njutning att öfvervinna detta iand,
där aldrig en europé satt sin fot och som på våra kartor öfver
Asien är en enda stor hvit fläck. Vår kurs ledde mot NO
under flera dagar. Här och hvar korsas en liten låg bergs-
kam och därpå utbreda sig oändliga stenöknar tills åter en
liten ås höjer sig öfver den flacka terrängen. Icke en antydan
till vatten stod att upptäcka och att gräfva i dessa grusbäddar
hade varit förspilld möda. Jag hade dock hoppats att ändt-
ligen nå en källa, men då landet norrut blef lika ödsligt, insåg
jag att vår ställning började bli kritisk. Kamelerna hade törstat
i flera dagar, vi måste till hvarje pris rädda dessa mogna,
tåliga veteraner.
Där stodo vi nu fjärran från Oobi-öknen, som ändock i
brunnar ägde salt vatten, midt i ett tröstlöst förtorkadt land,
där icke ett enda grässtrå växte. Hvad var att göra? Skulle
vi gå tillbaka nedåt Gobi-öknen? Nej, det var alltför långt
och ovisst, kanske vi skulle nått en del däraf där inga vatten-
förande lager funnos. Att fortsätta mot norr var rena vanvettet.
Det klokaste var att med ledning af fjolårets karta och det
nu senast utförda besticket söka uppnå Altimisch-bulak, hvars
läge var mig bekant. Ditåt styrde vi nu kosan i långa dags-
marscher. Jag gick till fots i förväg och hvilade mig endast
sällan i sadeln. Då det verkligen gällde att rädda en situation
hade jag ingen ro att rida. Alla männen fingo också gå, vi
hade ju blott tre hästar och de voro redan ganska trötta.
Den 16 februari korsade vi en verklig högväg för vilda
kameler; där syntes icke mindre än 87 spår, somliga alldeles
färska. Vi stannade ett ögonblick och höllo krigsråd. Visst
hade alla dessa kameler varit destinerade till en källa, men
huru långt var det dit? Kanske flera dagsmarscher! Vi borde
icke låta förleda oss till att följa dem, utan troget hålla fast
vid den en gång bestämda kursen. Jag inlade på kartan hvart-
enda kamelspår som sågs, för att ur deras läge sedan möj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
