Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTEN ! VATTEN! 1 87
ligen kunna draga några viktiga slutsatser. Det var som om
osynliga andar hade framtrollat dessa spår. I det oändliga
låg landet tyst och tomt och dock hade hela karavaner af vilda
kameler för kanske blott några timmar sedan här dragit förbi.
Det började se dystert ut; på tio dagar hade kamelerna
ej druckit; man kunde icke begära det omöjliga af dem, vi
måste skynda för att rädda dem. Den 17 februari gingo vi
hela dagen, jag hörde karavanklockorna i fjärran bakom mig,
alltjämt följande i mina spår som ett memento mori, omöjligt
att undfly. Mördande trött kryper man till kojs och bygger
hela sitt hopp på morgondagen. Men jag är långt ifrån ut-
hvilad då Schagdur kommer och purrar. Redan i dagbräck-
ningen rådde half nordlig storm; den öfvergick snart till en
buran af första ordningen, tjutande, hvinande, utan ett ögon-
blicks rast. Den sveper utmed marken och tager stoft, sand
och småsten med sig och piskar oss, isande kall, rakt i sidan.
Hur man än går och stampar blir man genomblåst, stelfrusen,
händerna svullna och bli känslolösa. Vedermödorna hopa sig
som onda andar kring vår karavan; terrängen är nu också
svår, tallösa kullar korsas under räta vinklar.
Vårt bränsleförråd var längesedan slut och icke en pinne
af en knappnåls storlek stod att finna. Allting är sten och
sand. Den kedja, mot hvilken jag styrt, och vid hvars fot
jag hoppats hitta en källa, tycktes rycka tillbaka och undfly
oss; den försvann nu alldeles i det upphvirflade stofttöcknet.
På aftonen föreföll den därför mera oupphinnelig än någonsin.
Kamelerna höllo sig trots denna forcerade marsch upprätta
och kungliga, och ehuru de icke fingo en stjälk att äta, icke
en droppe vatten att dricka, gingo de dock med högburna huf-
vuden, filosofisk blick och långa, säkra steg. Vildkamelernas
spår voro nu för det mesta riktade åt nordost, sannolikt mot
den hemlighetsfulla källa vi för några dagar sedan trott oss
gå förbi.
I en öppen fåra utan skydd mot stormen lägrade vi då
det skymde. Jurtet slogs upp med tredubbla filtar, men ugnen
kunde af brist på bränsle ej användas. Den obetydliga värme,
som spriddes af mig själf, min trogne reskamrat Jolldasch och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
